Ladorna är tomma. Ingen politiker kommer att ha något annat val än att höja skatterna för att finansiera en allt sämre välfärd. Det är den bistra sanningen om vi inte omprioriterar målen för flyktingpolitiken.
Regeringen har en rad svåra problem att lösa. Sverige må ha klarat sig bättre genom krisen än många andra europeiska länder, men även vi har snabbt växande problem i form en stigande arbetslöshet och skenande utgiftsökningar för välfärdssektorn. Vår konkurrenskraft urholkas medan den globala konkurrensen blir allt hårdare. Bakom oss har vi åtta år utan någon som helst tillväxt i BNP per capita. Men dessa problem bleknar i skenet av utmaningen som ingen politiker törs prata om.
Enligt Migrationsverkets prognoser kommer Sverige under denna mandatperiod att bevilja närmare 300 000 uppehållstillstånd. Om anhöriginvandringen följer det senaste årtiondets proportioner innebär detta att vi totalt kommer ta emot över 550 000 invandrare under perioden. Regeringen har således den monumentala uppgiften att bygga upp motsvarande ett helt Göteborg, med bostäder, infrastruktur, skolor, sjukhus, elförsörjning och så vidare på bara fyra år.
En annan monumental utmaning är att få fram jobb åt hundratusentals nyanlända. Utan jobb är nämligen utsikterna för integration så gott som obefintliga. På sextiotalet kunde invandrare ofta få jobb i exportindustrins storföretag. Men den tiden är förbi. Idag skapas nio av tio arbetstillfällen i små- och mellanstora företag. Dessa företag behöver få bättre villkor för att anställa.
Vi vet att småföretagare behöver halverade arbetsgivaravgifter, regelförenklingar, bättre utbildad arbetskraft och lägre inkomstskatter för att kunna anställa fler. Men dessa reformer kostar pengar, vilket regeringen inte har. Alternativen står därför mellan en näringslivspolitik som kan hjälpa till att lösa integrationsproblemen och en mottagningsvolym som kraftigt ökar utanförskapet.
Sveriges flyktingpolitik behöver inte överge den humana traditionen. Det går att rädda liv utan att äventyra vår välfärd, om vi är beredda att omdefiniera vår målsättning. Om vårt mål verkligen är att rädda så många människor som möjligt behöver vi göra det på ett sätt där vi kan maximera antalet räddade liv.
Genom att rikta resurserna på att hjälpa flyktingar i konflikternas närområden kan vi rädda fler liv för en bråkdel av pengarna som Migrationsverkets prognoser kommer att kräva. Resurserna som frigörs kan vi bland annat använda för att förbättra villkoren för småföretagare att anställa genom bland annat halverade arbetsgivaravgifter. Detta skulle främja sysselsättningen, inte minst bland de hundratusentals invandrare som redan idag lever i utanförskap. Alternativet är att vi fortsätter att höja skatterna och riskerar de jobb och den välfärd som redan nu är på fallrepet.