Jag får en känsla av att allt fler människor blir allt mer trötta på det politiska pladdrandet i medierna inför varje valrörelse. Man kan ändå inget påverka. Det är så rätt så. Sveriges riksdag är inte längre vårt högsta beslutande organ. En betydande del av besluten kommer färdigpaketerade från EU och är tagna långt utanför landets gränser i en församling där vi inte har någon makt att påverka. Kanske kan skendemokrati vara ett passande namn som vi betalar miljardbelopp för varje år.
De krökta ryggarnas politik har återinförts på den svenska arbetsmarknaden i en ny tappning och i en ny tid. Om detta talar den arbetsrelaterade psykiska ohälsan. Den svenska dolda lönedumpningsmodellen tär allt hårdare på arbetarklassens hälsa. Sedan Socialdemokraterna drabbades av sina böjelser för nyliberalismen i slutet av 1980-talet och lämnat allt vad arbetarpolitik och demokratisk socialism heter på hyllan, har den fortsatta högerpolitiken blivit till en sten som kommit i allt snabbare rullning och gjort att vårt land börjar knaka i fogarna av den allt mer orättvisa fördelningen av pengar och arbete.
Man kanske kan kalla systemet för marknadens motsvarighet till kommunism. I det här systemet används statskassan för högerpolitikens räkning. Och visst har det gått att skapa ett näst intill totalitärt makttillstånd över arbetarklassen, genom den statligt betalda massimporten av arbetare, rörligheten av arbetare från andra EU-länder, samt papperslösa arbetare som alla förväntas ta de arbeten som finns till sämre villkor. En sådan makt hade aldrig gått att skapa utifrån den balans och låga arbetslöshet som vi hade fram till och med 1980-talet.
Statens pengar har fått en väsentlig betydelse när entreprenörer räknar ut sina priser och det måste föreligga ett slags systemfel, när staten bedriver privat arbete med våra skattepengar. Det är vanligt att den sortens arbete varar lika länge som de statliga pengarna.