Den närmast konstanta vårdplatsbristen på våra sjukhus utgör stora risker för patientsäkerheten och driver personalen in i väggen. Överbeläggningar och utlokaliseringar av patienter till fel vårdspecialitet har blivit normaltillstånd i svensk sjukvård. Problemet med överbeläggningar är nationellt och har ökat med 30 procent på bara ett år. Vi har nu nått ett läge där vårdplatsbristen styr såväl våra arbetssätt som arbetsgivarens förmåga att bemanna sin verksamhet.
Redan vid ankomsten till akutmottagningen sätter vårdplatsbristen sin prägel på patientens vård. När vårdavdelningarna inte kan ta emot nya patienter i den utsträckning som krävs blir patienter kvar på akuten som då blir överbelastad och ineffektiv. Akutens personal och jourhavande läkare tvingas därför lägga sin tid på att leta efter vårdplatser istället för att vårda och handlägga nyanlända patienter.
De försämrade möjligheterna att observera patienter på sjukhuset leder i sin tur ofta till akuta dyra utredningar och andra åtgärder som annars vore onödiga, vilket belastar övrig verksamhet och ökar väntetiderna för andra patienter. Samtidigt utsätts patienterna för onödiga medicinska risker som hade kunnat undvikas.
På vårdavdelningen präglas omhändertagandet inte sällan av bristande kapacitet. Att bli liggande i korridoren och skötas av överbelastad personal eller att utlokaliseras till en avdelning med helt annan kompetens än det medicinska tillståndet kräver är idag en realitet för många sjuka. Trots att det är vetenskapligt belagt att överbeläggningar och utlokaliseringar leder till vårdskador har detta blivit ett normaltillstånd inom svensk sjukvård.
När organisationen överbelastas drabbas först och främst patienterna, men även personalen genom undermålig arbetsmiljö. Dels genom att arbetsbelastning och stress ökar, men kanske främst genom känslan av otillräcklighet av att inte kunna ge en fullgod vård. Detta, tillsammans med undermålig personalpolitik, har lett till att vi befinner oss i ett läge där Sverige har fler sjuksköterskor och läkare än någonsin, men som i hög utsträckning flyr akutsjukvården.
De omedelbara konsekvenserna av personalflykten blir svårigheter att hålla verksamheten öppen. De mer långtgående och allvarligare konsekvenserna blir kompetensförlust, ineffektivt utnyttjade resurser och försämrad kvalitet på vården.
För att bryta den onda cirkeln som vården nu befinner sig i krävs att man tar ett steg tillbaka och tar hjälp av oss på golvet snarare än att fortsätta måla med den breda penseln i direktionsrummen. Vi måste tillsammans skapa en situation där personalen kan lägga sin energi på att ta hand om de sjuka snarare än att kämpa mot en dåligt fungerande och underdimensionerad organisation.