Ja, då var det dags igen. Jerringpriset väcker tydligen så starka känslor att vuxna människor helt glömmer bort att föregå med gott exempel hur man beter sig när man är besviken på, för dem, ett felaktigt resultat.
Allt grundar sig på okunskap och en felaktig bild på vad priset står för. Pris i bästa prestation finns reda i form av bästa manliga, kvinnliga och så vidare. Jerringpriset däremot är den prestation, hos folket, som berörde mest. Den prestation som gav den största upplevelsen.
Jag är sportintresserad och följer svenskarnas framfart i de flesta sporter. Jag tittade på Saras OS-finaler tidigt på morgonen, åkte till Falun för att uppleva ett skid-VM live, och saknar tiden då friidrotten hade sina glansdagar med Carolina Klüft, Stefan Olsson, Kajsa Bergqvist med flera.
Trots Saras otroliga resultat förra året var det Peders framgångar 2017 som jag blev mest imponerad av och gav mig den största upplevelsen.
Kanske för att jag vet hur extremt svår ridsporten är på elitnivå, där en liten felbedömning eller ett missförstånd på en tiondels sekund gör att medalj förvandlas till en bottennotering i resultatlistan.
Att jämföra prestationer mellan olika sporter är en omöjlighet och jag tycker det är märkligt att allt fokus hamnar på Jerringpriset när samtidigt en silvermedalj i diskus, anses av en jury, vara större än dubbla VM-guld i boxning.
De som tror att lösningen på ”problemet” är att man bara ska få rösta en gång har inte fattat hur stor ridsporten är i Sverige. Resultatet skulle nog bli detsamma. Endast fotbollen är större men det svaga intresset att rösta på fotbollslandslaget är kanske för att de har sin egen gala eller att det bara är i media prestationen höjs till skyarna. Fotbollsfolket kanske anser att lyckas kvala var ett delmål och att det är i VM de ska imponera och överraska oss.
Jag hoppas journalisterna tar sitt ansvar och inte startar dessa pajkastningar framtiden.