Vid riksdagsvalet 2014 förklarade Stefan Löfven att Miljöpartiet var en naturlig samarbetspartner. De öppna motsättningarna både inom och utanför regeringen mellan S och MP har visat att detta var ett stort misstag av Löfven. De ideologiska olikheterna är för stora MP är i hög grad ett idealistiskt präglat parti där idealismen får svårt att vika för den ofta nödvändiga realismen. Inom S råder motsatsen. Idealen finns men får vika för realism och pragmatism.
Nu gäller motsättningarna främst migrationspolitiken där S-ledningen har större samsyn med Moderaterma och delvis även med Liberalerma och Kristdemokraterna än med MP. Snart kan även motsättningara inom den viktiga energipolitiken komma i dagen då kärnkraftens slutliga öde ska avgöras. Den nuvarande MP-ledningen har visserligen hittills gjort stora eftergifter till S vad gäller migrationspolitiken med motiveringen att besluten annars kunnat bli ännu värre. Oppositionen bland gräsrötterna har varit så stor att det är svårt att tro att en regeringskris kan undvikas om flyktingsituationen kommer att kräva hårdare asylregler med anledning av övriga EU-länders, och då särskilt de östra staternas, restriktiva hållning.
Det är anmärkningsvärt att en regeringsledamot tar avstånd och därtill offentligt från beslut vederbörande själv varit med om att fatta som när Fridolin kallade uppgörelsen med S om migrationspolitiken för skit. Den dåliga samordningen av politiken visade sig även när finansministern offentligt tog avstånd från bostadsminister Kaplans (MP) uttalande i Ekots lördagsintervju (13.2) där han nämnde att skatteväxling borde ske mellan ränteavdrag och bostadsförsäljning.
Det är dessa två miljöpartistiska statsråds befogenheter som ministrar Löfven inskränker genom att låta den regeringserfarna arbetsmarknadsministern Ylva Johansson ta initiativ på deras departementsområden. Vilken motivering man än använder går det inte att komma ifrån att statsministern markerar sin uppfattning om dessa statsråds otillräcklighet. Problematiskt för regeringen och främst för MP är att språkröret Åsa Romson i alla mätningar får de lägsta förtroendesiffrorna bland partiledarna.
Hur länge kommer MP acceptera att S ökar sin makt på MP:s bekostnad? Vad händer den dag då vi kanske får en regeringskris? Nyval år en möjlighet som i dagsläget endast SD vill ha även om en del moderater visar intresse. Inget av blocken lär få egen majoritet. Blockkänslan är inte heller särskilt stark. En socialdemokratisk enpartiregering vore då det bästa i väntan på valutgången 2018. Även ur borgerlig synvinkel borde det vara båttre med en S-regering som inte är beroende av MP och Vänsterpartiet. Den för alltfler väljare viktiga migrationspolitiken och troligen även den svåra integrationen blir då sannolikt lättare att komma överens om.
Frågorna är så viktiga för såväl invandrare som infödda medborgare att en blocköverskridande samverkan är nödvändig.