Svar till Elin Landerdahl (M) och Marcus Fridlund (S) om skolan
När Elin Landerdahl (M), som efterträdare till Christin Rampeltin Molin (M) och Marcus Fridlund (S), som efterträdare till Gunnar Jansson (S) debatterar skolan vet vi inte om vi skall skratta eller gråta.
De båda efterträdarnas partier har antingen på egen hand eller tillsammans berövat inte bara skolan och barnomsorgen utan även äldre- och handikappsomsorgen oräkneliga miljoner sedan 2006. Effekterna av denna politik är väl kända och behöver inte upprepas här. Socialisterna har alltid stått i opposition till båda partierna, för oss har de alltid varit samma skrot och korn – nedskärningspartier.
Manuskripten för ”debatten” är färdigskrivna och replikerna inövade. De båda nedskärningspartierna säger samma saker beroende på om de är i majoritet eller i opposition.
I majoritet talar de om att ”ta ansvar”, med detta menar de att skära ner, ibland mer, ibland mindre, oftast mer. I opposition talar de om hur verksamheterna går på knäna, att man måste ta hand om personalen och hur kvalitén sjunker. Efter ett maktskifte fortsätter de med samma politik och byter endast repliker. Vi undrar om de betraktar alla medborgare som lättlurade?
När vi översätter budgetposten ”förbättringsarbete” från politikerspråk till svenska och frågar Fridlund hur nedskärningar på hela 26 miljoner till 2021 (inom skola och barnomsorg) kan leda till de fina mål han pekar ut – då har han inga svar att komma med.
Skolan borde återförstatligas. Gunnar Jansson, Christin Rampeltin Molin, Marcus Fridlund och Elin Landerdahl är tillsammans ett mycket gott argument för detta. Ett sådant beslut måste dock fattas i riksdagen. Vad som däremot kan göras lokalt är att byta ut alla nedskärningspartier och deras nedskärningspolitiker.
Ansvar för Socialisterna - Välfärdspartiet är att se till att inte en enda skattekrona slösas bort. Det innebär att se till att personalen i kommunens verksamheter får de resurser som krävs för att kunna göra sitt jobb.