Nyss firade världen 25-årsjubileet av Berlinmurens fall. Samtidigt bygger Israel vidare på sin mur, dubbelt så hög och tre gånger så lång som Berlinmuren. En mur som för tio år sedan förklarades olaglig av domstolen i Haag. En mur som delar palestinska samhällen, separerar bönder från deras jordar och barn från deras skolor. En mur som kanske mer än något annat symboliserar den ondska, åtskillnad och separation som borde ha blivit historia med Berlinmurens fall.
Nyss erkände Sveriges regering staten Palestina. Ett erkännande som fått vissa att gå i taket. ”Regeringen Löfvens erkännande av Palestina är förhastat, omotiverat och hindrar fred” skriver Mikael Oscarsson (KD) i UNT 6/11, medan DN:s ledarsida tvärtom menar att ”Ett svenskt erkännande av Palestina förändrar inte ett dyft” (DN 30/10).
Uppenbarligen vet motståndarna inte vilket ben de skall stå på. Men ett har de gemensamt: De skulle aldrig vilja byta sina egna liv – där de när som helst kan åka vart de vill och få den sjukvård de behöver – mot ett liv bakom Israels mur, med ständiga passkontroller, militärrazzior och fruktan för att få sina hus förstörda och tvingas föda sina barn i någon militärpostering.
Det svenska erkännandet klargör tydligt vad som gäller: den israeliska ockupationen måste avslutas om någon fred skall kunna uppnås. Nu måste detta omsättas i handling. Sverige måste ta initiativ till påtryckningar mot Israel, lägga det förmånliga handelsavtalet på is, sluta upp med det militära samarbetet och tills vidare porta Israel från EM-tävlingar, schlagerfestivaler och vetenskapligt och kulturellt samarbete tills ockupationen upphör. Den meningslösa terrorstämplingen av demokratiskt valda palestinska ledare måste så att en vettig dialog kan upprättas. De politiska fångarna – flera av dem valda politiker - måste friges.
Och framför allt: den förhatliga muren måste rivas.