Ett par veckor har gått sedan valet. Det som förvånar och närmast upprör mig är den totala nonchalans som statsminister Stefan Löfven visar när det gäller hälso- och sjukvårdsfrågorna.
Under alliansregeringens åtta år var hälso- och sjukvården ett prioriterat område. Frågorna har hela tiden legat hos en partiledare, Göran Hägglund (KD), vilket gett dem extra stor tyngd. Även bland företrädare som social- och sjukvårdsministrar märks många tunga politiker, såsom Sten Andersson, Lars Engqvist och Bengt Westerberg. Den prioriteringen har varit rimlig. Den prioriteringen har också varit viktig för utvecklingen av sjukvården i vårt land. Det här är frågor som bokstavligen handlar om liv och död, som är komplexa och berör flera politiska nivåer och starka organisationer samt viktiga patient- och löntagargrupper. De kräver ett skickligt och erfaret handlag. Expressens kommentator Lotta Gröning tvekar inte när hon ska ge ett omdöme för vår nya sjukvårdsminister, den 29-årige SSU-ordföranden Gabriel Wikström (S), ”regeringens osäkraste kort”. Den bedömningen delar jag och det nya läget inskärper bara vilken avgörande roll Kristdemokraterna måste spela i den nya riksdagen. Stefan Löfven må behandla de sociala frågorna styvmoderligt, men det kommer KD aldrig att göra. Första beviset på vår prioritering fick vi när riksdagsledamot Emma Henriksson (KD) utsågs till ordförande i riksdagens socialutskott för den kommande mandatperioden.
När Stefan Löfven utser sina ministrar är det för första gången i historien som inte sjukvårdsministern blir departementschef. Detta tunga ministeruppdrag läggs på en person som jag kan ha respekt för i allmänhet men som jag de facto känner stor osäkerhet inför om han har kapacitet att leda sjukvården framåt. Lotta Gröning fångar vad många tänker när hon skriver: ”Sjukvården är komplex det behövs kunskap, kompetens och erfarenhet att driva ett sådant departement. Här undrar jag hur Stefan Löfven tänkte.”
Ja, hur tänker man i det socialdemokratiska toppskiktet? Hälso- och sjukvård är det politiska område som i varje opinionsmätning toppar när svenskar ska betygsätta vad som är viktigt i livet. Jag kan inte minnas att jag läst någon mätning som placerat sjukvården bland mindre viktiga områden på den politisk skala. Sjukvård är alltid nummer ett eller möjligen topp tre. Men ändå väljer den nya S/MP-regeringen att helt nonchanlera sjukvården och devalvera frågan i regeringens politiska arbete.
Löfvens signal med denna ministerutnämning är en skymf mot patienter, anhöriga, vårdpersonal och hälso- och sjukvårdspolitiker. Jag tror inte landstingsrådet Anders Henriksson (S) och övriga S-politiker i länet känner sig särskilt respekterade med valet av sjukvårdsminister. För vår nye statsminister är hälso- och sjukvården uppenbarligen en mindre väsentlig bifråga, som kan anförtros vilken oerfaren person som helst.