Efter torsdagens folkomröstning står det nu klart att den brittiska befolkningen röstat för ett Brexit.
Nu börjar en smärtsam process där Storbritannien lämnar det europeiska projektet. Om fler länder kommer att följa engelsmännens exempel återstår att se. För de länder som är kvar i EU manar resultatet till allvarlig eftertanke. EU-minister Ann Linde (S) sade innan omröstningen att ett utträde kunde rubba balansen mellan de krafter som vill se ett mer mellanstatligt samarbete och de som vill se ett federalt Europa.
Folkomröstningen är en tydlig påminnelse om att det finns en djup skepsis mot vad EU har utvecklats till. Jämte den svepande och osakliga kritiken mot invandring fanns det även argument hos Brexitsidan som det finns anledning att lyssna till. Värdet av medlemsländernas suveränitet och uppfattningen att mer och mer makt förs över till Bryssel utan att det vägs upp av en möjlighet till demokratiskt inflytande kan inte längre nonchaleras.
Skepsisen mot EU är inte isolerat till Storbritannien utan sprider sig till fler länder. I Frankrike har förtroendet till Europasamarbetet sjunkit med 17 procent på bara ett år och är nu nere på 38 procent, enligt en undersökning från Pew Research Center. I Tyskland, som historiskt varit den stora motorn för att driva på samarbetet i en mer överstatlig riktning, är det knappt hälften som i dag ställer sig positiva till EU.
Vi måste inse orsaken bakom den förtroendekris som det europeiska projektet går igenom. Inom EU:s institutioner och ledarskikt har det funnits en institutionaliserad vilja att ständigt driva integrationen vidare samtidigt som man ignorerat väljarnas oro. Europeiska rådets ordförande, Donald Tusk, uttryckte det hela insiktsfullt: ”Besatta av omedelbar och fullständig integration, missade vi att vanliga människor, Europas medborgare, inte delar vår EU-entusiasm”. Frågan är om de övriga beslutsfattarna i EU kommit till samma välkomna slutsats. Folkomröstningen i Storbritannien bör därmed förstås som en del av ett större symptom, orsakat av unionens federalistiska strävanden.
Lösningen på legitimitetskrisen ligger sannolikt i att ge upp idén om att samarbetet en dag kan bli utvecklas till en federal stat. I stället borde fokus vara på att utveckla det goda med EU som så gott som alla demokratiska krafter i medlemsländerna står bakom: den inre marknaden och den fria rörligheten. Om EU återgår till att värna dessa kärnuppgifter skulle det förhindra fler uppslitande debatter liknande den brittiska, en förödande splittring av unionen skulle undvikas och fler medlemsstater sluta upp bakom Europatanken.
EU kan välja att antingen fortsätta som förut och därmed riskera en total kollaps eller visa den europeiska befolkningen att man har tagit till sig av kritiken och hädanefter avser koncentrera sig på kärnuppdraget. Sverige borde verka för det sistnämnda alternativet.