I dag är det den internationella flyktingdagen. En dag att tänka på de som lämnat allt för att sätta sig i säkerhet i ett främmande land. En del av dessa miljoner människor har de senaste åren tagit sin tillflykt till Sverige. Genom att följa våra humanistiska ideal har vi i Sverige välkomnat människor till vårt land där de kan åtnjuta fred och frihet, samtidigt som många andra europeiska länder inte gjort annat än stängt sina gränser.
Trots att vi har gjort mycket har inte situationen för världens flyktingar förändrats de senaste åren. Fler människor är på flykt än någonsin. Oljefatsbomberna fortsätter att falla över Syrien, liksom de gjorde för två år sedan. Afghanistan, Irak, Eritrea, Sudan och andra länder i Mellanöstern och Afrika fortsätter att vara oroshärdar. Detta kräver att vi i Europa samarbetar mer för att lösa flyktingkrisen och även engagerar oss för att lösa de underliggande konflikterna som gör att människor tvingas fly. Flyktingkrisen har i sin tur inneburit att Sveriges kommuner, städer och landsbygd fått nya invånare. Vi har fått uppleva storheten i att välkomna människor till ett nytt liv i frihet, men vi har också blivit varse om utmaningarna med att integrera dem i vårt samhälle.
Vid sidan av en bättre integrationspolitik behöver mottagandet förbättras. Den verkligt stora förändringen som måste till är att alla europeiska länder börjar ta sin del av ansvaret för flyktingmottagandet. Många andra länder i EU har tagit emot mycket få i förhållande till sin kapacitet, vilket har lett till en snedfördelning av ansvaret inom unionen. Om varje samhälle i Europa med 10 000 invånare under 2015 hade tagit sin del av ansvaret för flyktingkrisen så hade de fått 30 asylsökande var. Det kan inte vara oöverstigligt.
Därför har jag som ledare för EU:s arbete med att reformera Dublinförordningen föreslagit att dra in regionalstöd till de länder som inte samarbetar och delar rättvist på ansvaret. Andra förslag som jag föreslår att få till ett helt nytt europeiskt asylsystem är att medlemsländer med yttre gränser tar sitt ansvar, både för att registrera de flyktingar som anländer och för att skydda och upprätthålla EU:s yttre gränser. Jag förslår även att personer som behöver internationellt skydd får detta mycket snabbare än i dag, medan de som inte har rätt till asyl återsänds till sina hemländer snabbt och under värdiga former. Att alla asylsökande har incitament att registrera sig omedelbart vid ankomsten till första EU-land och att asylsökande ska kunna lita på att deras ansökningar handläggs juridiskt korrekt och likadant i alla medlemsländer. Men att de inte har rätt att välja i vilket medlemsland de ska ansöka om asyl. Det återstår fortfarande mycket förhandlingsarbete innan vi kan nå fram till en överenskommelse. Men jag gör mitt yttersta för att ena de politiska grupperna i Europaparlamentet kring en position där delat ansvar och fullständig medverkan på lika villkor gäller från alla medlemsländers sida. Så kan vi visa vad verklig europeisk solidaritet innebär.