Det är en frostig morgon i februari. Tåget är försenat. Igen. Pendlaren som ska till sitt jobb i Linköping står och huttrar på perrongen, med vetskapen om att ännu en arbetsdag börjar med en ursäkt till chefen. Det är tredje gången den här månaden. Och det är inte bara hon. Studenter, sjuksköterskor och lärare. Det är människor i hela vårt sydöstra inland som är beroende av att tågen fungerar. Men verkligheten är att tågen inte gör det. Och ännu värre, det finns risk att de försvinner helt.
För Östergötland och Kalmar län är det tågbanorna som går söderut från Linköping, det vill säga Tjust- och Stångådalsbanan, som har en helt avgörande betydelse. För vardagspendlare och semesterfirare är det mer än bara en sträcka på en karta. Det påverkar arbetsmarknaden, människors utbildningsmöjligheter eller tillgång till samhällsservice. Till slut blir det en överlevnadsfråga för våra mindre kommuner. De utgör en viktig koppling mellan våra arbetsmarknadsregioner där alternativen är få och kan vara en avgörande skillnad mellan inflyttning och avfolkning.
Järnväg handlar dessutom inte bara om att människor ska ta sig till jobbet, semestern eller skolan. Det handlar också om trygghet när det verkligen gäller. I en kris eller vid krig behöver samhället kunna lita på att viktiga förbindelser finns kvar. Tjust- och Stångådalsbanan är det som binder samman våra två län, och därmed viktig samhällsinfrastruktur vid verkligt akuta behov.
I Linköping vill dessvärre Socialdemokraterna tillsammans med Moderaterna flytta resecentrum och samtidigt bryta tågförbindelsen mellan Kalmar län och Östergötland. Deras politiker tycker att banorna till Kalmar län inte behöver ansluta till det nya stationsläget utan får hålla tillgodo med ett abrupt stopp i Hackefors, något som i praktiken ger en slutstation mitt i ingenstans.
Detta vore inte bara en försummelse mot medborgarna. Det är ett hot mot tillgängligheten till hela Kalmar län, ett hot mot Sveriges beredskap och sammanhållning. Ett beslut som försvårar resor, försvagar arbetsmarknaden och minskar den regionala utvecklingen.
Alternativet, som också lyfts i Linköpings kommuns översiktsplan, är en dragning öster och norr om Linköpings Flygplats. En sådan dragning skulle innebära att banorna ansluter till nya resecentrum och därmed kan fortsätta utvecklas snarare än att avvecklas. I praktiken innebär detta att Linköping politiska styre står med två alternativ – ett som innebär en avveckling av banorna och ett som möjliggör för utveckling och fortsatt resande på banorna.
Anslutningen till Linköpings nya resecentrum är en existentiell fråga för Stångådals- och Tjustbanan. Alla alternativ som inte ansluter banorna till nya resecentrum leder till samma resultat vilket är banornas avveckling.
Vi kräver att det politiska styret i Linköping talar ur skägget och säger som det är. Antingen vill styret bestående av Socialdemokrater och Moderater verka för banornas överlevnad, alternativt lägga ned banorna med allvarliga konsekvenser för resenärer, krisberedskap samt redundansen inom transportinfrastrukturen som följd.
Att fortsätta vela mellan två alternativ är inte vägen framåt. Vi vill att Linköpings politiska styre gör gemensam sak med oss i SD och verkar för banornas överlevnad genom att tillsammans bli en stark kraft för en spårdragning förbi flygplatsen, till nya resecentrum. Sverigedemokraterna kommer samarbeta nationellt samt över kommun- och regiongränser för att gemensamt försöka rädda banorna.
Richard Svensson (SD), gruppledare Region Östergötland
Martin Kirchberg (SD), gruppledare Region Kalmar Län
Joakim Gustafsson (SD), Nämndgruppledare TSN Region Östergötland
Chris Dahlqvist (SD), gruppledare Linköping
Dan Larsen (SD), gruppledare Västervik
Max Haienhjelm (SD), gruppledare Åtvidaberg
Leif Gustavsson (SD), gruppledare Högsby
Anni Juhl Nielsen (SD) gruppledare Mönsterås
Jimmy Rödin (SD) gruppledare Vimmerby
Göran Gustafsson (SD) gruppledare Hultsfred