Så här skulle det bli. Socialdemokraternas oförmåga att rida på en vänstervåg skulle tvinga missnöjda väljare att rösta på de andra vänsterpartierna: MP, V och inte minst Fi. Stefan Löfvén skulle vinna valet med en stark vänsterkoalition, men med en historiskt svag socialdemokrati. Miljön, vänsterfeminismen och antirasismen skulle stå som segrare.
På valnatten stod det klart att den breda vänstern inte hade växt så mycket som en centimeter på fyra år. I stället vann en historiskt svag socialdemokrati utan vänsterkoalition. Ingen fick mandat för att förändra något, annat än möjligtvis Sverigedemokraterna. Vad hände med vänstervågen?
Den bistra sanningen är att även SD-vågen är en vänstervåg, i alla fall om man använder en av politikens tydligaste vattendelare: globalisering.
I en global ekonomi är det naturligt att enklare produktion, och därmed en stor mängd okvalificerade jobb, flyktigt rör sig från land till land. Fabrikerna flyttar dit lönerna är lägst. Successivt höjs kompetensen, lönerna ökar och en mer kvalificerad produktion kan ta vid. Så småningom når man ett svenskt stadie i utvecklingen: Endast den mest högteknologiska produktionen är kostnadseffektiv att ha kvar inom landets gränser och lejonparten av den tidigare producerande arbetarklassen har utvecklats till en mångfacetterad och välmående medelklass.
Varje transformerande steg har sina förlorare, och det är politikens roll att dämpa deras fall och skapa förutsättningar för nya sysselsättningar och – tillfälligt eller i sista hand – ställa upp med ekonomiskt stöd. Om för många faller igenom uppstår ett stort missnöje, inte bara bland de drabbade utan också å deras vägnar. Men globaliseringen har tveklöst varit en förutsättning för Sveriges utveckling till ett rikt land. Det är utrikeshandel och förhållandevis öppna gränser som byggt vårt välstånd och som tillåtit oss att prioritera en stor välfärdsstat. Inte tvärtom.
Den globala ekonomins nytta är dock ifrågasatt och protektionism som ideologi är åter på framfart: i MP för att rädda miljön, i V för att rädda fattiga fabriksarbetare i låglöneländer, i FI för att störta handelns patriarkat och i Sverigedemokraterna och LO för att gynna det svenska proletariatet. På globaliseringens höger–vänsterskala placerar sig V, FI, MP och SD på vänstra sidan med sällskap av delar av fackrörelsen. Allianspartierna står stadigt till höger och huvudfalangen i S i sällskap av några enstaka handelsvänliga miljöpartister tvekar i mitten.
Fastän den inte kan registreras som ökade opinionssiffror för V, S och MP är vänstervågen en realitet. Men när de rödgröna är upptagna med att diskutera identitetspolitik, närodlat och vinst i välfärden, suger SD upp de väljare som vill tala om jobben – deras jobb! – och de gör det på ett sätt som för tankarna till Byggnads i Vaxholm: Go home! Svenska jobb åt svenska arbetare. Inga estniska hantverkare, thailändska bärplockare eller polska lastbilschaufförer på våra gator. Ta kebaben med er när ni går. Romerna till Rumänien, och den där skjortan, den borde ha sytts av svenska sömmerskor i Borås.
Vi har fått en ny klasskamp. Och den sparkar hellre nedåt än uppåt.