Debatt: Simkunnighet får inte bli en klassfråga

Som vanligt när svångremmen ska dras åt drabbar det någonstans där bödeln möter minsta möjliga motstånd, denna gång är det våra åttaåringar som ska berövas något. 

Det är inte längre någon ”guldkant” i tillvaron såsom papper, pennor, en extra köttbulle, en vikarie när läraren är sjuk eller dylik grannlåt som det ska sparas in på, utan denna gång är det simundervisning. Någonting som innebär skillnaden mellan liv och död och som vi länge har tagit för givet att alla så småningom ska kunna bemästra.

Drunkning är den vanligaste dödsorsaken bland barn, efter trafikolyckor. Vilka som kan simma börjar bli en allt tydligare klassmarkör. Många är barn till föräldrar vilka inte kan simma själva och därför sällan eller aldrig kommer i kontakt med simning på fritiden, detta är till exempel vanligt bland nyanlända. Vi har också en växande grupp som saknar fast anställning eller har så usla arbetsförhållanden att de därför inte har möjlighet att ha sommarsemester och således har de begränsade möjligheter att själva lära barnen att simma.

Enligt en undersökning från 2018, på uppdrag av ”Svensk simidrott” uppgav då 87 procent vuxna att de ”kände sig simkunniga” vilket var två procent färre än 2016, då åttionio procent ”kände sig simkunniga”. 2018 uppgav dessutom 41 procent sig sakna förmågan att simma längre än tvåhundra meter i öppet vatten. Detta är bedrövliga siffror vilka resulterar i många onödiga dödsfall och de bevisar att vi måste satsa på mer simundervisning, absolut inte mindre.

Att Västerviks kommun nu har beslutat att man ska minska simundervisningen i skolan bland andraklassare från flexibla upp till tjugofem tillfällen per läsår ner till något slags icke flexibelt max åtta tillfällen (en minskning på uppemot 65 procent) är djupt oroande mot bakgrunden att simkunnigheten minskar. 

Eva Myhrén, grundskolechef, anger krasst att ”alla ska ha lika” men resultatet kommer att bli att vem som lär sig simma först och bäst kommer ner till vilken bakgrund barnet och dess föräldrar har. Resultatet blir därför inte lika för alla. Huvudansvaret för den livsviktiga färdigheten simkunnighet ligger på skolan och antalet timmar för att lära sig simma ska inte stressas fram eller göra att något barn känner sig stigmatiserat, därför måste antalet timmar givetvis fortsätta att vara individuellt.

Vi bor i en kuststad, nyss förkunnad  ”Årets sommarstad 2020” och vi kan inte backa till att simkunnighet åter ska bli en klassfråga.