I VT:s artikel om självmord, torsdagen 21 maj, kan man läsa att ”Kalmar län sticker ut på ett oroväckande sätt. Vi ligger väldigt högt här.”
Det gjorde Kalmar län redan 1982, vilket man kan läsa i en VT-artikel från tisdagen den tolfte oktober.
På över 30 år har det hänt vad? Ingenting? Förutom att psykisk ohälsa och självmord har ökat.
Enligt VT tycker Malin Sjölander att ”Det här kan bli ett avstamp för framtiden – inte bara prat utan lite verkstad också.”
Det behövs mycket mer än bara ”lite verkstad”. ”Verkstaden” behöver en för ändamålet anpassad ”inredning”, det räcker inte med bara en ”hyvelbänk” eller ett ”svetsaggregat.” Därtill mycket väl utbildad personal, som inte ryggar för starka känslor.
När det gäller teknisk utveckling går det med superfart. På löpande band presenteras den ena appen efter den andra, läsplattor, smartfone med mera. När det gäller människan, och hjärnans behov för att kunna utvecklas tillfredsställande verkar vi fortfarande leva i okunnighetens tidevarv. Detta trots hjärnforskningens enorma framsteg bara de senaste 15–20 åren. Hur hjärnan påverkas känslomässigt, både positivt och negativt.
Det finns ett par talesätt jag tycker passar här, det ena: ”Man bör söka efter roten till det onda”. Det andra: ”Det är så dags att be till Gud när fan står i farstun.” Det första sagt med tanke på Anna-Maria Noréns yttrande: ”Männen får redan som små pojkar lära sig att ”killar gråter inte” och det senare är väl rådande när självmorden bara ökar.
När det gäller Kalmar län har vi även i andra sammanhang legat högre än riksgenomsnittet.
Det är inte så många år sedan pojkarnas betyg var mycket lägre.
Någon gång på 80-talet hade Kalmar län flest alkoholmissbrukare.
1992 köpte Kalmar-läns borna mest alkohol.
”Kortare liv för kvinnor i Kalmar län.” en VT-rubrik 12/12 1992.
Under en period hade vi flest diabetiker i Norra Kalmar län, och även hjärtinfarkt har funnits med i statistiken.