Skolan är vår i särklass viktigaste institution. Där skapas framtiden. Ett av de viktigaste uppdragen som skolan har, är det demokratiska uppdraget. Skolan skall motverka segregation och ett vi och dom-tänkande. Vi ser idag en allt större polarisering inom de politiska partierna, i våra förorter, mellan olika etniska och religiösa grupperingar både i Sverige och vår omvärld. Och vad gör våra högsta politiker. Jo, man skapar en segregation och vi och dom-tänkande också inom skolans väggar. Det är fullständigt galet och sänder förvirrande signaler till eleverna.
Det finns mycket i den svenska skolan som är bra, där vi fortfarande tillhör de allra bästa länderna i världen. Värdegrundsfrågor, jämställdhetsfrågor, demokratifrågor är några exempel.
Vi har dock halkat efter när det gäller kunskapsbiten. Mjuka och hårda frågor måste gå hand i hand med varandra för att skapa ett kunskapssamhälle som är baserat på kompetens, kunskap, etik, moral, djupare insikter och ett högre medvetande.
Skolan hamnade på nittiotalet i knät på kommunerna, vilket många kommuner inte klarat av att hantera. Under ett tjugotal år har skolan varit en experimentverkstad för politiker på riksplanet. Nya betygssystem, nya läroplaner, förste lärarsystemet, med flera och nu senast lärarlönelyftet. Men har det gynnat skolutvecklingen? Knappast och var har underifrånperspektivet tagit vägen?
För att få en skola som återigen når en topposition i världen, så krävs en skola där teamarbete, kollegialt lärande och ett utvecklande ledarskap är ledstjärnan. En kultur som får individer att växa, med fokus på kunskap och personlig utveckling.
Endast cirka 40 procent av lärarkåren har kommit i fråga när det gäller lärarlyftet. Två kollegor som för några år sedan arbetade sida vid sida, lever idag i helt olika verkligheter. Den ena fick förste lärartjänsten med femtusen mer i lön, den andre kom inte ifråga. Många som fick femtusen mer har nu också uppfyllt kriterierna för lärarlyftet vilket i allt för många fall lett till en inkomstskillnad på sju och ett halvt tusen kronor och däröver, mellan kollegor som i stort sett hade samma lön tidigare. Kritiska lärare lever farligt. Lärarfacken har kapitulerat och allt fler lärare mår allt sämre.
Detta är en orimlig utveckling som kommer att skapa ännu större problem i den svenska skolan. En segregation och ett vi och dom inom skolans väggar, gynnar varken elever eller samhället i stort. Politikerna på riksplanet måste ha förmågan att lyfta blicken mot horisonten och ha modet att angripa orsakerna och inte symtomen på kunskapstappet i den svenska skolan.
Vi lever i en märklig tid där ytlighetskulturen breder ut sig. Yta är på ett förödande sätt överordnat djup. Politiker har tyvärr tappat förmågan att se de långsiktiga konsekvenserna av sina beslut. Alltruism har nästan helt och hållet ersatts av egoism, egocentrism, narcissism och en ”We are only in it for the money”-kultur.