Inget barn föds elakt. Ändå finns det elever som utför onda, maliciösa handlingar mot andra elever, medvetet och med uppsåt att orsaka sitt offer känslomässig och/ eller fysisk smärta. Skändligheter som inte bara bryter mot skollagens nolltolerans med anmälnings- och handlingsplikt, utan ganska ofta också har sitt speciella lagrum i brottsbalken.
Att förneka eller förminska detta är en farlig illusion, som i allra högsta grad försvårar möjligheterna att förändra strukturella mönster.
Illgärningar som har sitt lagrum i brottsbalken skall, enligt min mening, alltid polisanmälas av skolledare. Skolan får inte vara en frizon för brottsliga handlingar.
Det är oftast omgivningen, aktiva hantlangare, och passiva medlöpare, som möjliggör att mobbare kan hålla på i månader och år. Det krävs en ondskans ring som förstärker mobbarens destruktiva stolthet och lämnar offret ensamt med starka känslor av skam.
Ett par brevutdrag hämtade från min egen digra samling:
”Jag är en tjej på tolv år, och jag har blivit mobbad i tre år. Det känns som tusen år när jag varje dag blir retad och slagen. En gång i fyran, stod jag inte ut längre, utan jag sprang till en sjö i närheten och tänkte dränka mig.”
”Under en middagsrast beordrade mina särskilda bödlar mig att klä av mig naken. Jag nekade självklart, men efter en stunds övertalning med knytnävarna, insåg jag att det var bäst att lyda. Sedan kom örfilarna, som snart byttes ut mot ett hopprep. Det gjorde fruktansvärt ont.”
När mobbning och kränkning har upptäckts på en skola händer det inte så sällan att offret skuldbeläggs. Min egen, mer än fyra decennier långa, erfarenhet av dessa frågor är: när förtvivlade föräldrar och elever kontaktar mig, så berättar de ofta att skolpersonalen tycker ”att de har sig själva att skylla”.
Vid en granskning av anmälningar till Barn- och elevombudet, förekommer ofta att skolor lägger skulden på offret. Vilken olidlig situation för den mobbade: Först bli kränkt och sedan själv få bära skulden!
Det är aldrig den mobbades fel att att mobbning sker! Aldrig!
I ett positivt samarbetsklimat mellan alla berörda parter, och om arbetet – under kunnig och engagerad skolpersonals ledning – får ta den tid som krävs, har jag svårt att inte se en lösning på varje mobbningsärende. Detta fungerar såklart också på åtskilliga skolor runt om i vårt land.
Hur ser jag då på föräldrar, som gör sina egna barn en björntjänst, genom att de metodiskt obstruerar och vägrar att samarbeta, kanske förnekar, ja, till och med försvarar sitt barns destruktiva beteende?
Då menar jag att beslutet om åtgärder inte längre är förhandlingsbart. Tyvärr finns skolor, som vid sådana tillfällen, exponerar en oförsvarbar feghet.
Skollagen ger bland annat möjlighet till att permanent flytta ever i kommunala grundskolor och grundsärskolor till en annan skola.