Landbygdspartiets insändare om skarvar och abborrar, publicerad i Västerviks-Tidningen 26 juni, har så många faktafel att den egentligen borde förbigås med tystnad. Men då det för närvarande piskas upp rena hatstämningen mot skarven, finns det anledning till kommentarer.
Låt oss allra först konstatera att storskarv (Phalacrocorax carbo carbo) och mellanskarv (Phalacrocorax carbo sinensis) är två raser av en och samma art. Båda formerna har funnits i Sverige sedan lång tid. Den förstnämnda som övervintrare, den sistnämnda som häckfågel.
Mellanskarven utrotades i Sverige runt förra sekelskiftet (1800/1900). Därefter återkom den till Kalmarsund i slutet av 1940-talet och etablerade sig efter hand på ett par öar. Expansionen gick mycket långsamt de första årtiondena, men från 1980-talet fram till millennieskiftet var spridningen både snabb och omfattande. I början av 2000-talet uppskattades det svenska (häckande) beståndet till cirka 43 000 par (2006).
Av allt att döma innebar det också toppen. Därefter har inte skarven ökat i antal utan snarare minskat något. Men eftersom Sverige är ett stort och avlångt land, finns det stora regionala skillnader. Arten har minskat i Skåne, Kalmarsund, Vänern och längs Upplands kust men fortsatt öka längs Norrlandskusten. Beståndet i Stockholms skärgård har hållit sig på en tämligen konstant nivå det senaste årtiondet. Samma gäller för Gotland.
Gotland är för övrigt intressant i sammanhanget. Där är konflikterna kring skarven små trots att nästan en fjärdedel av landets bestånd häckar runt ön (9 083 par 2016). Även i Hjälmaren är konflikterna små, inte minst sedan det konstaterats att den för yrkes- och fritidsfisken kanske viktigaste arten i sjön, gösen, ökat sedan skarven gjorde entré.
Det är väldigt många faktorer som påverkar miljötillståndet i våra sjöar och havsområden. Ett exempel kan hämtas från Stockholms skärgård, där en studie genomförd av SLU visat att ungefär hälften av småfiskens uppväxtområden (grunda vatten med rik bottenvegetation) försvunnit de senaste 50 åren som en följd av exploateringar för småbåtshamnar och marinor.
Miljöproblemen i våra hav är så allvarliga och mångformiga att vi kommer att göra oss själva en betydande otjänst om vi låser fast oss i tron att vi får tillbaka abborren genom att skjuta bort skarvar. Skarven är en opportunist som äter den fisk som är mest lättillgänglig för tillfället.
De studier som gjorts visar att detta i första hand inte gäller abborrar utan snarare tånglake och annan fisk som vi inte är så intresserade av. Dessutom kan skarven aldrig bli vanligare än vad dess bytesunderlag tillåter.