Det chockade mig, det första slaget. Vad gör han? Vuxna karln!
Det andra slaget knockade mig.
”.... aldrig blivit anmäld, ingen som vågat, men det tycker jag att du skulle göra” sa svägerskan med bekymrad min.
På sjukvårdsupplysningen sa man: ”Anmäl! Ett slag är alltid ett slag. Att slå är ett brott, och det skall alltid anmälas.”
De manade mig att ringa kvinnojouren, du behöver stöd, någon att tala med.
Jag slog lydigt numret till kvinnojouren. Kvinnan i andra änden av luren var även hon övertygad att händelsen var ett brott, som borde anmälas, för det kunde förhindra att han gjorde det igen, ”det är avskräckande för vissa människor, att finnas med i polisens arkiv.”
Deras ord sjönk sakta in i mitt så chockade medvetande.
När morgonen kom och jag såg blåmärkena var jag övertygad om att det han gjort mot mig, var brottsligt och borde polisanmälas.
Sedan följde veckor av väntan, som förutom kroppslig smärta i form av hjärnskakning, inneburit psykiskt smärta, vilken många gånger känts värre än hans slag. Utfrysning, bekanta som kastar elaka ögon efter mig, hotbrev via FB av någon jag aldrig hört talas om, som uppmanar mig att ta tillbaka min anmälan, denne någon som efter varje medelande avaktiverar sitt FB-konto.... Oron för att hans position i samhället skulle kunna påverka utgången, för om ett åtal skulle väckas eller ej.
Hade jag gjort rätt som anmälde, eller skulle jag ha gjort som hans tidigare sambo valt att göra, hennes rädsla för att inte bli trodd, hennes rädsla för människors hat när hon blottade hans byk, hennes övertygelse om att han aldrig skulle bli dömd, just därför att han var den han var.
Svägerskans förfärade utbrott då jag ringde upp ... ”det har jag aldrig sagt, för det skulle förstöra hela hans karriär!” Men! Betyder det att det är ok att förstöra mitt och de tidigare kvinnornas liv?
Så kom då svaret,förundersökningen läggs ned! Han firade med bjudning av tårta och kaffe till alla som ville vara med.
Jag stod besviken och undrande, varför vad är det som gör att åklagaren väljer att lägga ned?
”Det finns ingen som såg honom slå” Så ord står mot ord. Att foton finns och dokumenterade skador, läkarutlåtanden, det räcker inte när han säger att han aldrig har slagit mig, och aldrig har gjort mig illa.
Besviken? Bara förnamnet.
Skulle jag uppmuntra någon att anmäla en misshandel? Njae, jag vet inte. Jag är dock övertygad om att jag skulle säga, ”nästa gång, stå kvar, försök inte fly undan, utan ta så mycket slag och sparkar du orkar ta emot, försäkra dig om att blodet rikligt flyter, för då, då kanske åklagaren har en chans att bevisa att du blivit misshandlad, trots att ingen såg honom slå.
Jag vågade anmäla, och därmed har jag givit nästa kvinna i hans närhet som blir slagen en större möjlighet att få den upprättelse jag inte kunde få, eftersom att svensk lag har en lucka i sig, som möjliggör för förövaren att gå fri.