Miljöpartiets Akko Karlsson efterfrågar i ett öppet brev vad riksdagspartierna och företrädarna från regeringspartierna, där hennes eget parti ingår, anser gällande Ojnareskogen och planerna på ett kalkbrott. Från Sverigedemokraterna anser vi att miljöprövningen ska ha sin gång utifrån de lagar och regler som finns. All industriell verksamhet innebär ingrepp och påverkan på naturen, vilka givetvis skall begränsas så långt det går och är möjligt.
Akko Karlsson beskriver kalkbrytningen som kortsiktig i jämförelse med långsiktiga arbetstillfällen inom turismnäringen, vilket är tämligen naivt. Oavsett brytning på just den specifika platsen är Sverige som industrination i stort behov av kalk. Den används vid cementtillverkning, inom byggindustrin, jordbruket, kemisk industri och i de flesta processtegen vid ståltillverkning. Dagligen möter vi produkter där kalk utgör en nödvändighet. Således påverkas även mångdubbelt fler arbetstillfällen utöver de direkta vid en eventuell brytning.
Det som främst gör denna plats intressant är att den klassats som riksintresse för mineralförsörjning då kvalitén på kalkstenen är ovanligt bra och där motsvarande kvaliteter inte ska finnas i Sverige eller runt Östersjön. Mot detta står de miljö- och naturvärden som finns i området och det är även det som domstolen med ett gediget faktaunderlag kan fatta sitt beslut på.
Men det är till synes såsom i många andra frågor med Miljöpartiet att man saknar det globala perspektivet. En minskad brytning i Sverige leder istället till behov av att importera, vilket troligen globalt sett skulle öka klimatutsläppen. Det skulle även garanterat ha en negativ inverkan på vår konkurrenskraft, vilket ytterligare skulle äventyra både arbetstillfällen och industrier i Sverige. Vilka troligen på annan plats åtminstone inte skulle ha en mindre klimatpåverkan.
Klimatet framställs från samma parti ofta som vår tids ödesfråga, men när det ställs jämte lokala arbetstillfällen inom turismen är uppenbarligen prioriteringen enkel.