Ett lands kultur är organiskt framvuxen och består av inhemska och inlånade inslag. Kalle Anka är importerad från USA, men Kalle Anka på julafton är en unik svensk tradition. Det kristna kulturarvet kommer utifrån men är sedan ett årtusende en central del av den svenska kulturen. Sedan finns det också vissa saker, som nyckelharpsmusiken, som är unikt svenska.
När statssekreteraren på Kulturdepartementet Per Olsson Fridh motiverar regeringens ovilja att anmäla svenska företeelser till Unescos lista över det immateriella kulturarvet med att man inte vill ställa upp några värdehierarkier, är han i gott sällskap. Under de senaste decennierna har det snarare varit regel än undantag för politiska makthavare att nedvärdera den svenska majoritetskulturen, ja rentav förneka dess existens.
Mona Sahlin var tidigt ute när hon 2002 slog fast att svenskar inte har någon kultur annat än ”midsommar och sådant töntigt”, och Fredrik Reinfeldt följde upp när han konstaterade att allt förutom barbariet kommit utifrån. Också regeringen Löfven har dragit sitt strå till stacken.
I viss utsträckning handlar förnekandet av den svenska kulturens existens om en missriktad och kontraproduktiv välvilja gentemot invandrare. Det finns nämligen en föreställning om att blotta förekomsten av en majoritetskultur i ett samhälle på något sätt skulle vara exkluderande i ett samhälle. Men vad är det i så fall som invandrare förväntas integreras i?
I många fall döljer dock angreppen på den svenska kulturen en ideologisk agenda. Det märks inte minst på hur de ivrigaste förnekarna av det svenska inte drar sig för att tala högt och brett om andra folks rätt till nationalstater, baserade på kulturell och historisk gemenskap. Man får lätt intrycket att alla folk har rätt till sin kultur, utom det svenska, som istället skall framställas som kulturellt neutrala, vars enda gemensamma nämnare är medborgarskapet.
Sverige är en av världens äldsta nationalstater. Sedan medeltiden går det att tala om en svensk kultur. Att svenskhet i kulturell bemärkelse är någonting annat än både medborgarskap och geografisk hemvist bevisas av att det finns svenskar som vare sig är medborgare i Sverige eller bor på svenskt territorium, såsom finlandssvenskar, estlandssvenskar och ålänningar.
Visst finns det regionala kulturella skillnader i Sverige idag, men knappast någon som på allvar förespråkar att Skåne eller Jämtland skall bryta sig loss från Sverige. Vi har en gemensam kultur, ett gemensamt språk och ett gemensamt kulturarv.
Vi ser på samma tv-program och läser samma böcker. Vi irriterar oss på samma kändisar. Trots invandring och trots storkonsumtion av anglosaxisk populärkultur är vi alltjämt ett av världens mest homogena folk, med kanske världens mest enerverande konsensuskultur. Det är ingen mening med att förneka detta.