Det finns ett sorgligt kapitel i hälso- och sjukvårdens historia. Under 1990-talet monterades tandvårdsförsäkringen ner från 4,32 miljarder kr första året för att tio år senare vare nere på 1,4 miljarder kronor. Den politik vi fick del av under de socialdemokratiska regeringsåren var vackert tal om tandvårdsreformer, men helt utan bett, ja nästan tandlöst.
Alliansen gick 2006 till val på en förstärkt tandvårdsreform. Det vi såg under de socialdemokratiska regeringsåren dög inte. Vi kristdemokrater hade högre mål och var också beredda att börja tillskjuta nya medel för att skapa ökad jämlikhet och rättvisa. De statliga resurserna till tandvården har haft en ökning från tre till sex miljarder. Något liknande var vi aldrig i närheten av under de tolv socialdemokratiska regeringsåren.
Sett i ljuset av 1990-talets nedmontering av tandvårdsförsäkringen är 2008 års tandvårdsreform av Göran Hägglund och Alliansregeringen en kraftig förbättring. Ett allmänt tandvårdsbidrag infördes tillsammans med ett högkostnadsskydd. Förra året 2013 infördes ett tredje steg i tandvårdsreformen. Ett extra stöd till personer som på grund av sjukdom eller läkemedelsbehandling har behov av extra stora insatser.
Trots framgångar och förbättringar är det för mig som kristdemokrat oacceptabelt att så många i vårt län fortfarande tvingas avstå från tandvård.
På mina valaffischer som riksdagskandidat inför valet 2014 har jag ett enda budskap; Billigare tandvård. Vi kristdemokrater anser att beloppsgränser och regelverk bör ses över. Jag vill arbeta för en ändring som innebär att högkostnadsskyddets första steg ska sänkas från dagens 3 000 kronor till 1500 kronor. För vissa delar av tandvården skulle detta förslag bli en halverad kostnad. Patienten själv betalar upp till 1 500 kronor, därefter subventionerar staten 50 procent av kostnaden upp till 15 000 kronor. Vid kostnader som överstiger 15 000 kronor subventionerar staten med 85 procent av kostnaden. Billigare tandvård är för mig en hjärtefråga.