I Johannes Regells och Alexandra Isakssons (SV) brinnande försvarstal för kvinnans rätt att inte bära huvudduk bränner de upp hennes rätt att välja själv (VT 18/10).
Artikelförfattarna sätter likhetstecken mellan att bära huvudduk och att vara utsatt för tvång och förtryckt. Det är en felaktig förenkling av frågan. De går ytterligare ett steg och likställer de kvinnor som frivilligt bär huvudduk med "konservativt religiösa muslimer" vilka är "motståndare till ett jämlikt samhälle för alla".
I morgon, fredag 24 oktober, är det FN-dagen. Det är därför värt att påminna om att bland de mänskliga rättigheter som gemensamt slagits fast av FN:s medlemsländer återfinns religionsfrihet.
Artikelförfattarna skriver att tro skall vara en privatsak, inte en samhällsangelägenhet. Det är sant. Men tolerans för andras tro är däremot en allmän angelägenhet. Författarna anser vidare att de har rätt att slippa andras tro. Det har de inte. De har rätt att inte tvingas till en tro. De har inte rätt att slippa att bli påminda om någon annans tro.
I sin iver att skapa ett samhälle för alla är de beredda att eliminera vissa människors rätt att välja hur de lever sina liv, vilket blir en smula kontraproduktivt.
Deras inställning är inte rasistisk. Men de visar en lika intolerant inställning mot muslimska symboler som de sverigedemokrater de själva ofta kritiserar. Tendensen att välja att förneka vissa mänskliga rättigheter är lika stor hos radikalt konservativa som hos radikala socialister. En fördel med dagens moderna liberala statsbildning, där man försöker upprätthålla samtliga mänskliga rättigheter, är att alla människor, inte bara liberala utan också konservativa och socialister, får sina rättigheter tillgodosedda. I konservativt religiösa eller socialistiska statsbildningar har ofta endast de rätt-troende rättigheter.
Tolerans är enkelt i teorin men svårt i praktiken, eftersom det tvingar oss att ifrågasätta vår världsbild och vår välmenande vilja att ändra på dem som inte följer normen. Vi har ofta en självbild som toleranta. Därför brister självkritiken. Men toleransen kan aldrig tas för given. Den måste ständigt erövras. Tillsammans kan vi rannsaka oss själva och påminna varandra när toleransen brister. Inte bara för andras skull. Utan i förlängningen för vår egen skull. För allas vår rätt att leva våra liv.