Företagande är vad forskare i lärande kallar en icke-kognitiv färdighet som inte går att lära i den traditionella skolan. Exempel på icke-kognitiva färdigheter är problemlösning, att förhandla med kunder och leverantörer, att hantera myndigheter och att entusiasmera medarbetare.
Det finns bara ett sätt att lära sig företagande och det är att driva företag.
Ytterst får tjänstemän satta att hjälpa blivande och verksamma företagande har försörjt sig på eget företagande. De saknar med andra ord nödvändig kompetens.
Följderna kan bli katastrofala för en blivande företagare.
Låt mig ta ett exempel ur högen av fakta som näringsfrämjarna inte känner till och som man bara kan lära sig den hårda vägen.
Frågan är om man ska ta med livskamraten i sitt företagande. Statistik visar att företag där båda är aktiva har högre överlevnad. Ingen tycks reflektera vad det beror på, utan okunniga tjänstemän uppmuntrar till parföretagande.
Rätt råd är att familjemedlemmar ska hållas borta från företaget.
Lön till familjemedlemmar regleras av kapitel 60 i inkomstskattelagen. Den ingår i en avdelning som bara gäller så kallade fåmansföretag och som är diskriminerande, särskilt mot kvinnor.
Grundregeln är att bara en i familjen kan vara företagsledare och ta ut lön. Övriga är medhjälpare och deras löner, inklusive pension och underlag för sjukpenning, tillgodoräknas företagsledaren. Det går att komma runt det här, men lön till medhjälpare kräver kunskap om lagen, skatteverkets tolkning och domstolspraxis.
Nästa hinder är reglerna för a-kassan, vilka inte är koordinerade med inkomstskattelagen. Så fort en medhjälpare tar ut lön ur ett familjeföretag, räknas han eller hon som företagare och blir omedelbart avstängd från a-kassan. Enda vägen tillbaka är att den företagande maken lägger ned verksamheten och säljer företagets tillgångar. Blir en arbetslös så tvingas båda skriva in sig på arbetsförmedlingen.
Detta är förklaringen till att företag, där båda makarna är aktiva, visar högre överlevnad. De har inte råd att avbryta. Effekten blir att medhjälparen, ofta en kvinna, inte får någon egen lön utan slutar sitt liv som fattigpensionär.
Om detta vet näringsfrämjarna ingenting.
Lämpligt vore en certifiering, på samma sätt som idag gäller bankernas ekonomiska rådgivning. Det minsta man kan begära är att rådgivare till småföretagare under en längre period har tagit personligt ansvar för sin försörjning i eget företag.