Hur är det att vara aktiv i en organisation som jobbar för att hjälpa hemlösa och övergivna katter? Ofta får vi höra att vi är fantastiska som lägger vår tid på att hjälpa dessa utsatta små varelser. Även om vi ifrågasätts av en del är de flesta så imponerade av vårt arbete att vi borde känna oss som superhjältar. Gör vi då det? Svaret är nej. Vi känner oss slitna, stressade, trötta och går med en klump i magen. Hur ska vi ta hand om alla som behöver vår hjälp? Hur ska vi betala för den vård katterna behöver? Hur ska vi nå ut till människor?
Att öppna sociala medier är att mötas av en aldrig sinande ström av inlägg om katter som är hemlösa, skadade, dumpade och övergivna. I kommentarerna ges tips på att kontakta en organisation som hjälper katter. Bara kontakta en organisation så löser de eftersökning, infångning, omvårdnad och hem, helt utan kostnad! Vips är det dåliga samvetet stillat och allt löser sig för katten!
Naturligtvis behöver vi hjälp att få reda på var nödställda katter finns, men vill du veta hur det ser ut på vår sida av skärmen? Vi får ett samtal eller skriftligt meddelande om en eller flera katter. Vi börjar med att samla in så mycket information vi kan. Hur många katter rör det sig om? Var finns de? Verkar de sjuka? Ärendet placeras på kölistan vi aldrig får att bli kortare, eftersom ärendena ständigt flödar in. De organisationer som jobbar med stöd- eller jourhem gör inlägg i sociala medier om att de behöver fler som kan öppna sina hem och ta emot en katt, katthem behöver vänta tills de har en plats ledig. Plötsligt finns det någonstans plats för en katt, vilken av alla de katter som står i kö för att få hjälp är mest akut?
Efter ibland långa diskussioner för att komma fram till vilken katt som dragit vinstlotten den här gången är det dags för infångning. Vi åker till platsen där katten finns och sätter fälla. Få av de katter vi hjälper kan fångas på något annat sätt. Ibland går det snabbt att fånga in, andra gånger tar det flera dygn. Då får vi pussla ihop vaktscheman. Generellt räknar vi med att åtminstone behöva sitta 4-6 timmar vid varje infångning.
Sedan är det dags för veterinärbesök. Att ta katterna till veterinären, köpa mediciner och inte sällan specialfoder kostar pengar. Ytterst få katthjälpsorganisationer får ekonomiska bidrag från kommun eller myndigheter, utan är beroende av att samla in pengar på egen hand.
När katten är redo för adoption ska det sökas hem. En del av oss har hemsidor där katten läggs upp med bild och beskrivning, andra gör inlägg i sociala medier. Har vi tur får katten flera intresseanmälningar. Förhoppningsvis hittar vi kattens nya hem snart och får plats för en ny från väntelistan, och hela proceduren börjar om med en ny katt. En organisation hjälper kanske 100-150 katter på ett år, så kan ni föreställa er hur mycket jobb det blir.
För de allra flesta av oss sker detta helt ideellt. Vi är vanliga människor med familj, jobb, vänner och fritidsintressen. Människor, inte superhjältar. Visst är det bra att vi finns och gör allt vi kan för att rädda de katter som ingen har? Absolut, det blir lättare att reagera och bara ringa ett samtal eller skriva ett meddelande om den där hemlösa katten – eller katten man tröttnat på – när vi organisationer finns. Men för att det ska fungera krävs det någon som är villig att ta emot samtalet du ringer eller som tar emot meddelandet du skriver, och agerar.
Vi är försvinnande få, inte ens en promille av befolkningen. Inte ens en promille som dagligen blir kontaktade om ärenden och taggade i sociala medier och förväntas agera på ett av Sveriges största djurskyddsproblem. För det är precis vad detta är. Lågt räknat saknar 150 000 katter hem, mat och regelbunden tillsyn.
Ju längre söderut i landet desto större är problemet med hemlösa och oönskade katter eftersom vintrarna är mildare, vilket betyder att inte lika många fryser ihjäl under den kalla årstiden. Det betyder dock inte att dessa katter blir särskilt gamla. De lever tuffa liv där de får kämpa för att överleva, inte sällan är de försvagade och dukar under för olika sjukdomar, endast några år gamla. Katter är kloka och kännande varelser. Hur är det möjligt att vända en varelse som kan känna både sorg och smärta ryggen om man inte helt saknar samvete? Hemlösa katter är ett problem. Ett problem orsakat av människan. Det kommer fortsätta vara ett stort problem om endast en knapp promille av befolkningen tänker agera.
Det är jättebra att reagera, men fler behöver också aktivt agera! Vi behöver bli fler som vill vara en del av lösningen istället för en del av problemet. Vi behöver alla ta ansvar för att ifrågasätta de som låter sina okastrerade katter vandra vind för våg och tillåts föda nya kullar med ungar. Vi behöver bli fler som tar ansvar för att noggrant tänka igenom om familjen är redo för en katt – det är en levande varelse och inte en tröja du kan ta på 30 dagars öppet köp och lämna tillbaka när du tröttnat. Vi behöver bli fler som kan tänka sig att öppna sin dörr och sitt hjärta för en hemlös katt. Vi behöver, i korta drag, fler stödhem, fler adoptanter, fler månadsgivare, fler volontärer som kan ställa upp och städa, vakta fälla, transportera katter till veterinären.
Utan allmänheten är vi katthjälpsorganisationer ingenting.
