En av de viktigaste utrikespolitiska händelserna år 2016 var att Ryssland under Putin är på väg att återupprätta sin ställning som en av världens två supermakter. År 2017 kommer både USA och Ryssland att ha två oförutsägbaraledare. Deras inbördes relationer kommer att påverka utrikespolitiken i alla världsdelar.
Mellanösterns två rivaliserande regionala stormakter, sunnimuslimska Saudiarabien och shiamuslimska Iran, är två religiösa diktaturer med ambitionen att bli Mellanösterns politiskt och religiöst ledande makt. Saudiarabien har främst av ekonomiska skäl (oljan) USA:s i nuläget passiva stöd medan Iran än så länge har stöd av Ryssland.
Både Ryssland och Iran ger av olika anledningar – Ryssland av politiska, Iran både av politiska och religiösa -– sitt stöd till den syriske diktatorn Assad som grymt fört krig mot den egna befolkningen med hjälp avryskt flyg. Sjukhus och andra civila mål har medvetet bombats. Irans inflytande har snabbt ökat över ett sammanhängande område som sträcker sig över Irak och Syrien till Libanon med dess dominerande shiamuslimska Hizbollahrörelse.
Irans starka inflytande i Irak-Syrienområdet kan komma i konflikt med ryska intressen att bevara ryskt inflytande i Syrien där man redan nu har en flottbas som länk till den politiskt eftertraktade närvaron i Medelhavet.
Kurderna i norra Syrien och Irak har som mål att bilda en egen stat. Sydöstra delen av Turkiet har en stor kurdisk befolkning där många önskar ingå i en statsbildning omfattande alla kurder. Detta har länge varit en mardröm hos de styrande i Turkiet. Ett förverkligande skulle innebara en stor reduktion av Turkiets landomräde som man med alla möjliga medel vill förhindra. Detta har medfört att Natolandet Turkiet närmat sig Ryssland och Iran.
Som utbyte mot att godta Assad som Syriens ledare hoppas Turkiets ledare på att åtminstone få ett tyst godkännande att ingripa mot kurderna , inte bara i sitt eget land utan även i norra Syrien och Irak. Som i alla historiska skeden ser vi här att realpolitiska överväganden avgör staters utrikespolitiska ställningstaganden.
Till oron i Mellanöstern bidrar Israels olagliga bosättningar på Västbanken. Dessa utgör ett allvarligt hinder för en nödvändig fredlig tvåstatslösning med en palestinsk och en israelisk stat. Den nuvarande israeliska regeringen motarbetar alla försök till sådan lösning.
Ett stort antal rebellgrupper med olika islamistiska agendor är verksamma främst i Syrien, men även i Irak. Så länge dessa existerar försvåras möjligheterna till fredlig lösning av konflikten i de båda sönderfallande staterna Syrien och Irak. Värst och grymmast är Islamiska staten vars syfte är att skapa ett världskalifat med stränga islamistiska sharialagar.
När IS nu förlorar mark är målet att med terror skapa skräck och förvirring och då hittills mest i Europa.