Folkpartiet har lagt ett förslag om att landstingets barn- och ungdomshälsa ska kunna informera eleverna i länets skolor om psykisk ohälsa. Informationen skulle exempelvis kunna handla om vad som händer i kroppen och var man kan söka hjälp.
Jessica Rydell (MP) och Linda Fleetwood (V) skriver i en replik till oss (25/9) att det är ”elevhälsans uppgift att vara ute i skolan och informera om psykisk ohälsa”. Elevhälsan är kommunernas ansvar och därför ska landstinget hålla sig borta, är andemeningen i deras resonemang.
Men hur fungerar elevhälsan i verkligheten? Tidigare i år släppte Skolinspektionen en rapport (Elevhälsa – Elevers behov och skolans insatser). I rapporten skriver Skolinspektionen att de ”kunnat konstatera att elevhälsans förebyggande arbete inte omfattar sådana psykologiska insatser som skulle kunna stödja elever i att bemöta eller förhindra uppkomst av psykisk ohälsa”.
Som vi skriver i vårt förslag är tanken att förebygga depression och ångest som i sin tur kan leda till självskadebeteende. Det blir också ett sätt att avdramatisera psykisk ohälsa. Vi får medhåll av Skolinspektionen när de i rapporten skriver: ”Sammantaget behöver eleverna få prata om psykisk hälsa och ohälsa, få veta att så här kan man känna, det är vanligt, det är inte märkligt, men går det för långt finns hjälp att få, och så här ser hjälpen ut.”
I Barnombudsmannens rapport ”Bryt tystnaden” skriver barnläkaren Anders Hjern, att landstingens psykiatri ”skulle vara mer närvarande i barnens vardagsmiljöer och kunna samarbeta med andra aktörer som möter barn med psykisk ohälsa, till exempel skola, socialtjänst och ungdomsmottagningar.”
För någon månad sedan intervjuades Herman Holm, före detta överläkare i psykiatri i Kalmar om landstingets självmordsförebyggande arbete. Han sa: ”Jag tror att man ska prata om de här frågorna redan under grundskolan, i alla fall högstadiet och gymnasiet, vad gör man om man själv eller någon i ens närhet hamnar i ett sådant läge i livet?”
Alla tycks vara överens om behovet att informera om psykisk ohälsa i skolorna. Samtidigt visar Skolinspektionens rapport tydligt att skolornas elevhälsa har en lång resa framför sig innan de kan möta dessa behov hos våra barn och ungdomar. Som landstingspolitiker har man här två valmöjligheter: antingen bevakar man passivt sina byråkratiska gränsdragningar och låter kommunerna kämpa vidare på egen hand, eller så ger man landstingets barn- och ungdomshälsa i uppdrag att hjälpa till.
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet väljer uppenbarligen att stå passiva när det kommer till kritan. Menar man allvar med att förebygga självmord hos barn och unga räcker det inte med vackra formuleringar i olika politiska sammanhang, det krävs politisk handlingskraft. Då duger det inte att som ansvariga landstingsråd gömma sig bakom politiskt konstruerade gränser.