Vad är det regeringen och oppositionen kommit överens om? Jo, precis det som Jimmie Åkesson och hans parti kritiserats så hårt för under flera år: rädsla för nyanlända, blivande svenskar. Enligt samstämmiga politikeruttalanden riskerade Sverige hösten 2015 en ”systemkollaps” i flyktingmottagandet.
Att myndigheterna inte klarade sina byråkratiska åtaganden beskrevs som om vårt land stod vid randen till ett fullständigt socialt och ekonomiskt kaos. Det var inte sant då och det är inte sant nu, när de för alla humanistiskt inriktade svenskar så skamfyllda id-kontrollerna förlängs. De enda protester vi hör är av ekonomisk natur – den skånska handelskammaren klagar över att östersundsregionens affärer skadas.
Men de utsatta flyktingarna då? Skulle inte vi som medborgare i en kristet grundad stat åtminstone försöka leva upp till kärleksbudskapet och göra verklighet av den omskrutna öppenhet som vårt lands styrande alltid solar sig i glansen av?
65 miljoner människor är på flykt i världen. Varje minut tvingas 24 människor lämna sina hem för en oviss och farlig flykt undan krig och förföljelse. Självklart kan Sverige inte ta emot alla 65 miljoner flyktingar, men den risken fanns aldrig heller. Till vårt land kom färre än 200 000 människor när strömmarna av hemlösa flyktingar var som intensivast.
Med tanke på hur många tomma lokaler vårt land rymmer – kyrkor, olika samlingslokaler och hyreslägenheter till exempel – så hade de 200 000 utan vidare kunnat beredas tillfälligt boende i väntan på att få besked om uppehållstillstånd. Det hade förstås krävt att de ansvariga myndigheterna haft förmågan att agera snabbt och flexibelt och inte som Migrationsverket hatta mellan hur många platser som behövs och av vilken typ. Nu stänger dessutom Migrationsverket fungerande tillfälliga asylenheter som den i Figeholm. De förföljda flyktingarna slängs ut från det boende de haft i snart ett år.
Vår gemensamma rädsla för det okända, migrationsbyråkratins totala inkompetens, regeringspartiernas och stora delar av oppositionens politiker anammande av Sverigedemokraternas ståndpunkter leder vårt land in på en väg som våra styrande ofta har använt sig och vars främsta utgångspunkt är: Håll dem borta! Så var det med J-stämplarna i passen när nazisterna begärde dem och så var det när sovjetkommunisterna begärde nästan 200 balter utlämnade efter andra världskriget.
En gång hade Sverige företrädare som Dag Hammarskjöld och Olof Palme, som båda vann respekt i världen för det vidsynta sätt på vilket de försökte leva upp till de krav som den internationella solidariteten kräver. Nu har vi ledare som är beredda att offra alla humanitära principer för att bli av med vad som uppfattas som ett byråkratiskt problem i Sverige när det i själva verket är en humanitär katastrof i stora delar av världen.
Vet hut, vet sjufalt hut!