Jag har flera gånger kritiserat det näringsfrämjande systemet, senast i en debattartikel i VT 19/1. Den var skriven som en summering av mina 25 år som företagare.
På flera sätt har tiden motsvarat förväntningarna. Jag slipper många av de onödiga möten som förpestar tillvaron för anställda. Jag slipper göra jobbet åt andra som lägligt försvinner när det är dags att prestera. Jag kan fokusera på själva arbetet, i stället för att ägna tiden åt det rika inre liv som kännetecknar stora organisationer.
Men på en punkt är jag besviken. Min stora drivkraft är att förverkliga mina egna idéer, istället för att se dem nermalda i konsensusträsket. Alla mina idéer fram till nu har blivit sågade. Eller rättare sagt, först applåder, sedan tystnad.
Det jag fortfarande inte kan smälta inträffade 1993. Jag var delägare i en reklambyrå och i finanskrisens efterdyningar sjönk vår marknad ihop. Min idé var att satsa på internet. I efterhand kan man säga att det var föga innovativt, tåget gick 93-94. Men jag blev idiotförklarad. Internet var en fluga och skulle aldrig bli mer än lekstuga för nördar.
Så långt mina känslor. Jag startade mitt nuvarande bolag för att arbeta i projekt på Internationella Handelshögskolan i Jönköping. Ett av dem hette krAft och handlade om affärsutveckling i små och medelstora företag. Det var ett nationellt program som pågick till 2008. De medverkande var 19 lärosäten och över 600 företag, några av dem i Västervik.
krAft grundade sig på en analys av KK-stiftelsen. Den visade att näringsfrämjandet är centralstyrt. I Stockholm ägnar man sig åt omvärldsbevakning, vilket till stor del handlar om att hitta pengar i Bryssel. Fynden omvandlas till program som rullas ut över landet. Enskilda företagare förväntas komma på möten, lyssna och göra som de blir tillsagda.
I krAft enades en liten grupp av företagare om ett gemensamt utvecklingsbehov. Sedan skulle högskolan effektuera beställningen. Det här var ett av flera expertkompetensprogram finansierade av KK-Stiftelsen som arbetade enligt filosofin underifrån och upp. Det fungerade mycket bättre än centralstyrning.
Men det fanns en baksida, den centrala nivån förlorade greppet. Resurserna hamnar ute i företagen istället för hos näringsfrämjare på olika nivåer. Reaktionen blev den kraftfullaste härskartekniken av alla – osynliggörande. I dag är spåren efter expertkompetensprogrammen utraderade.
Så det jag kritiserar är ett systemfel, där lokala och regionala aktörer är utlämnade till centralt beslutade program och utlysningar. Har du en affärsidé som inte har omvandlats till program i vederbörlig ordning, så blir det inget stöd.
Programmen är ett facit i rådgivningen. När jag fick för mig att Internet skulle bli något, fanns det inget program för det. Näringsfrämjarna upptäckte nätet fler år senare, när marknaden var etablerad. Tillsammans med kortsiktiga investerare blåste de upp IT-bubblan tills den sprack. Så har skett flera gånger, till enorma kostnader för samhället.
Vänd på steken. Bygg utifrån människors drömmar och idéer. Det skulle frigöra oanade krafter. Den som brinner för något blir mycket skickligare och är beredd att arbeta mycket hårdare än den som ser jobbet som en källa till lön och ledighet.
I det perspektivet gör bankerna rätt i att kräva borgen av företagare, för att testa engagemanget. Vad blir resultatet om även politiker och tjänstemän sätts på samma prov?