Jag har en fråga: varför har det inte gått att på alla år sedan 1878, när järnvägen till och från Västervik anlades, åstadkomma bättre järnvägs- och/eller landsvägsförbindelse med Linköping? Harald Hjalmarsson (M) och andra politiker har nog försökt, gång på gång, men det verkar kört. Västervik skulle få ett uppsving med bra förbindelser, och inte förbli den avkrok staden ännu är. Städer som hamnade vid stambanorna under den stora järnvägsutbyggnaden från 1860-talet och framåt drog till sig industrier och allehanda arbetsplatser. Och folk. Och växte.
Sov du lilla Västervik, än så är det vinter… Önskar att Tomas Kronståhl (S) tog tag i detta, igen. Men Kronståhl suboptimerar med en södra infart. Som om det skulle lösa problemet med bättre förbindelser med omvärlden. Å så tänker jag på Miljöpartiets ständiga krav på utbyggnad av järnvägarna i Norrland. Bra, i och för sig. Men i Norrland bor det inte alls lika många människor som i sydöstra Östergötland och i kusttrakterna av Småland. Således ni järnvägsivriga miljöpartister, varför inte en kustbana från Norrköping via Valdemarsvik Västervik, Oskarshamn, Kalmar och till Karlskrona? Utan att ha exakta siffror ifrågasätter jag om inte det bor många gånger fler människor omkring denna sträcka än på en motsvarande sträcka i Norrland med sina avfolkningslän. Således skulle en långt bättre samhällsvinst åstadkommas med en ostkustbana i södra Sverige. Synpunkter? Tillrättalägganden?