Politiker och andra makthavare är inte alltid förtjusta i medier och journalister. Särskilt inte sådana som gräver i offentliga handlingar och ställer kritiska frågor. Som medborgare kan man acceptera offentliga makthavare enbart med övertygelsen att det finns ett ansvarsutkrävande och granskning av att allt går rätt till.
Granskning av den offentliga makten handlar inte bara om politiker och myndigheter, utan också alla företag och organisationer som för sin försörjning är beroende av offentliga beslut. Om den politiska makten sitter i samma båt som olika intressen i samhället uppstår korruption.
Det var också tanken för 250 år sedan när offentlighetsprincipen infördes: regeringen hade misskött statens finanser. Den var lierad med och skyddade etablerade handelsmän och skrån. Granskningen av regeringen skulle bli mycket mer effektiv och trovärdig om dess handlingar blev tillgängliga för alla. Det är en förklaring till att Sverige numera är ett av världens minst korrumperade länder.
Det bygger på att många utnyttjar möjligheten att granska offentliga handlingar, exempelvis journalister som systematiskt letar efter maktmissbruk och missförhållanden och därmed gör en viktig tjänst för demokratin. Blotta risken att bli offentligt avslöjad spelar nog en mycket viktig roll för att makthavare inte ska falla för frestelsen att utnyttja sin makt på felaktiga sätt.
I en undersökning utförd vid Södertörns Högskola visade det sig att antalet anställda journalister på landets dagstidningar har minskat de senaste tio åren. I medieföretaget NTM har antalet anställda journalister minskat från 441 år 2004 till 347 2014, alltså med 21 procent.
Så frågan är hur många journalistögon som längre granskar politiker i Västervik? De är sannolikt färre än de var för tio år sedan. Känner sig makthavare mindre granskade nu än då?
Kanske är det inte ännu ett faktum, men vi står vi för en stor utmaning. Lösningen på dilemmat kan inte vara att genom ökat offentligt stöd hålla tidningar vid liv. Att med konstgjord andning försöka bevara det som inte kan överleva på egna meriter är inte ett recept på hållbar utveckling. Och att göra tidningar än mer beroende av de politiker de ska granska gagnar ingen. Även om det finns få ljuspunkter för journalistiken så måste man ha förtroende för att nya, starka former av granskning så småningom kan växa fram. Det behöver inte vara traditionella journalister, möjligen kan kompetenta icke-journalister utöva en påtaglig granskningsmakt genom sociala medier. Det finns tecken på det här och där.
Det finns också ljuspunkter inom den traditionella journalistiken. I år har det kommit in dubbelt så många nomineringar till grävpriset Guldspaden i kategorin ”liten dagstidning”, jämfört med förra året. Då vann Mitt i Huddinge efter att ha granskat kommunens uthyrning av billiga bostäder till egna anställda. "Efter Mitt i:s avslöjande om gräddfilen görs regelverket om”, skriver tidningen. Se där, ännu ett skäl att bejaka granskande medier.