I en krönika den 17/11 uppmanar Mikael Sönne oss politiker att rädda Västerviks sjukhus. Han oroas över sjukhusets framtid och lyfter fram cancervården och akutsjukvården. Det är en styrka att många engagerar sig för sjukhuset men Mikael Sönne eller hans läsare behöver inte vara bekymrade.
Akutuppdraget är oförändrat och i framtiden kommer fler cancerpatienter än tidigare att behandlas i Västervik. Sjukhuset har faktiskt aldrig tidigare haft en starkare position än idag. Sjukhuset utmärker sig positivt i hela Sverige. Patienterna ger år efter år höga betyg åt både slutenvården och öppenvården, läkarbemanningen är stabil och sjukhuset präglas av en kultur med korta beslutsvägar med patientens bästa för ögonen.
Jämför man situationen på sjukhuset nu 2016 med hur det var då 2003 är det som natt och dag. Under de borgerliga majoritetsåren fanns det ett konkret förslag att hela BB skulle läggas ned och att sjukhuset skulle privatiseras. Några sådana utförsäljningsplaner har lyckligtvis de borgerliga partierna inte vågat föreslå därefter.
När vi socialdemokrater vann valet 2006 på budskapet att sjukhuset skulle byggas ut och inte säljas ut, räddades sjukhuset i dess verkliga mening.
Nu sedan många år har det istället investerats hundratals miljoner kronor på sjukhuset. I planeringen framåt ligger en stor nybyggnation av ett samlat psykiatrihus. Och får vi bestämma så väntar även en investering i neonatalavdelningen där de för tidigt födda vårdas. Här är behoven av förändrande lokaler stora och vi socialdemokrater är därför beredda att skjuta till medel i kommande budgetar.
Sjukhuset kommer också få ett lyft när länets hela stenverksamhet (njursten och stenar i urinvägarna) samlas på urologmottagningen. En annan positiv förändring är hur samrehabiliteringen har kraftsamlat kring intensivträning. Numer erbjuds träningsveckor på Västerviks sjukhus i samarbete med Gamleby folkhögskola.
I tio år har vi socialdemokrater haft det politiska ansvaret för Västerviks sjukhus. Mellan landstinget och kommunen pågår ständigt en konstruktiv dialog, bland annat har landstingsledningen varit på kommunstyrelsen vid flera tillfällen. Återkommande har vi besökt verksamheterna, pratat med medarbetare och patienter.
På sjukhuset råder mycket lite av den krisstämning som Mikael Sönne och andra i oppositionen beskriver. Där handlar vårdplatsdiskussionen mer om hur man med ökad flexibilitet ska organisera slutenvården på annorlunda sätt så att man drar större fördel av tidigare utvecklingsarbeten.
Även om arbetet ofta är påfrestande och behoven stora så fungerar verksamheten och vården på sjukhuset väldigt bra. Att det är så bevisas inte minst av det återkommande fina berömmet som sjukhuset får från sina studenter. Och av det faktum att de allra flesta sjuksköterskestudenter som studerar på Campus Västervik väljer att arbeta på sjukhuset.