I invandringsfrågan har svenska staten åtagit sig ansvaret för de immigranter som här skall tas om hand och med vad det innebär av ”vanligt underhåll”, skola, inte sällan omfattande sjukvård, språk- och arbetsträning, anhöriginvandring, etcetera. Åtagandet inrymmer alla invandrare som anlände fram till 2012. Åtagandet inrymmer alla de 115 845 (enligt SCB) som kom hit under år 2013. Åtagandet är med fortsatt politik kumulativt, det vill säga de 115 845 som räknades in under 2013 ”försvinner” inte bara för att det råkade bli ett nytt år. Åtagandet innebär således därutöver att nya immigranter tillkommer fortlöpande. I sin bok ”Låsningen – en analys av svensk invandringspolitik” skriver Jan Tullberg, docent i ekonomi vid Handelshögskolan Stockholm, att kostnaden för invandringen under 2013 uppgick till 250 miljarder kronor. Huruvida den siffran stämmer är oklart, men ingen från regeringen har kunnat svara på en direkt fråga från mig om vad invandringen kostar, vilket måste betraktas som anmärkningsvärt i ett så känsligt ärende.
Utgår vi dels från att uppgiften ovan är tillförlitlig, dels från de personer i landet som betalar skatt – alltså samtliga arbetande och pensionärer, totalt cirka sex miljoner – och slår ut de 250 miljarderna på dessa, beskattade, individer blev årsuttaget för invandringen och räknat per skattebetalare, drygt 40 000 kronor. En kostnad som torde vara direkt proportionell mot antalet hitkommande och som alltså ökar i takt med nyanlända. Den enda resurs som sannolikt inte ökar är antalet skattebetalare.
Du och jag är borgenärer och så för en obestämd framtid. Det är ju vi, folket, som är staten!
Är alla införstådda med att den här politiken leder till ett borgensåtagande per skattebetalare – inklusive deras även framtida anhöriga – som fortlöper så länge som den aktuella situationen är för handen?
Måste man nödvändigtvis vara en ovillkorlig rasist för att ställa en hövlig fråga till regeringen – och således inte få något svar – med avseende på de konsekvenser som sträcker sig mot en framtid om vilken vi endast vet, att vi inte vet.
Framtida pensionärer borde känna viss oro. De nuvarande är redan berörda och så även våra arbetslösa, A-kasseberoende, utförsäkrade och övriga eftersatta. För att inte tala om vården i allmänhet. Och infrastrukturen. Och skolan. Och försvaret. Slutfrågan blir då om våra politiker verkligen vet vad de har satt igång och på vems uppdrag – och påtryckningar – detta egentligen sker?
Jag torde vara så gammal att jag kanske ”klarar mig” innan underhållsbomben exploderat på allvar. Men alla ni andra? Fyrtiotusen årligen, per skattebetalare – siffran just nu – är ju en slant.