När dammet efter valrörelsens stridigheter lagt sig och börjat ersättas av eftertankens kranka blekhet kommer spekulationerna om vem som kommer att besätta olika ministerposter. Denna gång är det extra spännande eftersom det inte finns något färdigt regeringsalternativ. En av de poster som där spekulationerna flödat ymnigast är kulturministerns. Många är det som hoppas på just sin kandidat till denna symboliska position. Expressens tidigare liberala kultursida, som under valrörelsen kampanjat för de rödgröna, föreslår till exempel den socialdemokratiske vänsterprofilen Daniel Suhonen. Eva Hamilton och Kerstin Brunnberg är andra förslag som förts fram.
Ett djärvare alternativ vore att avskaffa kulturministerposten. Fram till regeringen Bildt i början av 90-talet sorterade kulturpolitiken under utbildningsdepartementet, en rimlig uppdelning som sade någonting om vad politiken ville på kulturområdet. När kulturpolitiken bröts loss och fick ett eget departement med en egen minister var man tvungen att konstruera ett nytt politikområde och avgränsningarna blev långt ifrån självklara.
Till exempel fördelas fortfarande en stor del av de statliga pengarna till kulturlivet via utbildningsdepartementet genom Folkbildningsrådet. Ett separat kulturdepartement går miste om de synergier som ett större departement med både utbildnings- och kulturfrågorna medför. Problemet är den storm av kritik som kommer att drabba den politiker som vågar ifrågasätta kulturdepartementets nödvändighet.
Kulturministern är i huvudsak en symbolisk funktion, vars syfte är att få kultursektorn att känna sig betydelsefull. Detta blir tydligt när man betänker att Bengt Göransson inte uträttade särskilt mycket under sin tid på posten, men trots detta, eller kanske just därför, framhålls av många som en av de bästa på posten. De som efterfrågar en kulturpersonlighet på posten, eller en agitator som Håkan Juholt vilken också föreslagits, ser främst kulturministerns symboliska roll. I själva verket är uppdraget betydligt mer oglamoröst: det handlar om att administrera den offentligt finansierade delen av kultursektorn, i princip ett tjänstemannauppdrag.
Medan den privat finansierade kultursektorn växer så att det knakar – Sverige är exempelvis en av världens största musikexportörer – står den offentliga kulturpolitiken i mycket och stampar. Merparten av den politik som spelar roll för kultursektorn bedrivs inom ramen för andra departement. Gör inte misstaget att sammanblanda kultursektorn med kulturpolitiken. Vi behöver varken en kulturminister eller ett separat kulturdepartement för att få ett rikt och levande kulturliv.