Mjölkbönderna går på knäna heter det, och många mjölkbönder har den senaste tiden fått lägga ner på grund av bristande lönsamhet. I debatten har det dock framkommit att de flesta mjölkbönder hellre går i konkurs än att, som vanliga företagare, anpassa sig till marknaden. Mjölkbönder kan till exempel producera biogas och råvaror för vegetabiliska alternativ till kött och mjölk. Dessa varor kan produceras från de grödor som mjölkkorna äter idag, men till väldigt mycket bättre marginaler.
Så varför gör mjölkbönderna det inte lätt för sig och ställer om produktionen? Många av dem säger att det är för att djurhållningen är det centrala i deras livsstil – och att de gillar eller till och med älskar sina djur. Samtidigt vet vi att djurhållningen inom mjölkindustrin är oerhört brutal. Korna är framavlade att mjölka 10 gånger så mycket som en ursprunglig ko, vilket skapar allvarliga problem med benen och ständiga juverinfektioner. De får också dålig klövhälsa av att stå på halt underlag täckt med urin och avföring och riskerar att fläka sig och få fötterna fastbundna med fläkband av samma anledning.
Korna insemineras varje år och är i stort sett alltid gravida eller mjölkas. De står inomhus upp till 90 procent av sina liv, betydligt mer än vad man luras att tro av Bregottreklamen. Nära hälften av alla mjölkkor i Sverige står uppbundna och kan bara ta något enstaka steg framåt eller bakåt. Hankalvar har ingen rätt till utevistelse. När kalven föds tas den ifrån kon vid 1–3 dygns ålder, vilket förstås skapar svår ångest och stress hos både ko och kalv. Är det en hankalv slaktas han redan efter 18 månader. Är det en honkalv får hon utstå samma helvete som sin mor.
Den konstanta mjölkningen sliter på kornas kroppar så mycket att de är uttjänta och dödas i de flesta fall redan när de är 5–6 år, vilket motsvarar tonårsåldern för människor. Hur kan mjölkbönderna säga att de älskar sina djur och samtidigt utsätta dem för denna oerhörda brutalitet? Och hur kommer det sig att vi andra accepterar mjölkböndernas argument om att de älskar djuren?
Det beror förstås på att vi indoktrineras från barnsben att slå av vår empati för djuren i djurindustrin – och att djurens situation inte är något vi ska prata om. Det är förstås inte nyttigt att behöva gå genom livet och låtsas som om vårt samhälles värsta grymheter inte sker. Det handlar om en sjukdom på samhällsnivå. Och så länge vi fortsätter hålla tyst sprider vi sjukdomen till våra barn, som sprider den till sina barn och så vidare. Den enda boten är att börja prata om vad som försiggår i djurindustrin; att diskutera hur detta bryter mot samhällets grundläggande värden. Ingen är fri förrän alla är fria.