2015 bjöd på en helomvändning i invandringsfrågan av S, M, KD och flera medieaktörer. Ett trendbrott i sakfrågorna. Man kan nu tala om ekonomiska problem och volymer. Men därmed skedde det även en förändring som är större än sakfrågediskussionen.
Inom etikens område finns två olika förhållningssätt för att avgöra vilket handlingsalternativ som är det goda. Enligt det konsekvensetiska förhållningssättet jämför man handlingsalternativ och granskar deras positiva och negativa konsekvenser. Sedan väljer man det alternativ där de positiva konsekvenserna överväger mest. Handlingens följder är således det moraliskt relevanta. Enligt det pliktetiska förhållningssättet har man i förväg utsett ett handlande som definitionsmässigt gott oberoende av konsekvenser. Plikten är således det moraliskt relevanta i det fallet.
Även om också vi har vissa pliktetiska utgångspunkter, så har en av de största skillnaderna mellan SD och övriga partier varit att ett konsekvensetiskt förhållningssätt är centralt för SD i flera svåra frågor, medan det har varit frånvarande hos de andra partierna.
I höstas menade ministrarna Löfvén och Johansson att alla som behöver ska få komma till Sverige. Konsekvenserna var ointressanta. Ett typiskt pliktetiskt förhållningssätt. Ingen annan ville heller diskutera konsekvenser. Men de senaste månaderna har konsekvenserna äntligen diskuterats av många. S, M och KD har valt handlingsalternativ mot bakgrund av överväganden om konsekvenser av olika alternativ. Till och med ärkebiskop Jackelén har i SR:s lördagsintervju sagt ”det är klart att vi inte kan ha fullständigt obegränsat inflöde”.
När nu dessa partier, ärkebiskopen och flera medieaktörer har valt att följa konsekvensetikens väg i invandringsfrågorna torde steg följa på steg i konsekvensetikens naturgivna tankegång. För att bedöma konsekvenserna av ett handlande måste man utan skygglappar försöka inventera alla negativa och positiva konsekvenser knutna till de olika handlingsalternativen. Likaså lidanden och värden av alla slag.
Vi ser fram emot när även de existentiella konsekvenserna av invandring kan diskuteras sakligt, naturligt och utan repression samt vägas in inför beslut.
Flyktingkrisen innebär tragik, men den kan ha gjort att invandringsfrågorna normaliseras. Men efter årtionden av snäva tankecirklar kanske modet trots allt inte räcker för att låta de svåra frågorna kring invandring och vår nationella identitet hanteras på samma seriösa vis som de flesta andra frågor.
Vi ber er att vara frimodiga och låta modet räcka ända fram. Tillsammans kan vi identifiera alla positiva och negativa konsekvenser och erbjuda väljarna olika avvägningar utifrån våra olika politiska ideologier. Då, äntligen, har frågorna om till exempel invandring och identitet demokratiserats.