Debatt: Vindkraftsparker – ett hot mot arter och miljön

Att arter försvinner är ett hot även mot oss, arten människa. Klimathotet, också orsakat av oss, är även det ett hot mot den biologiska mångfalden, men vi kan inte rädda klimatet genom att offra biologisk mångfald.

Vi i Sverige lever med en livsstil som motsvarar en tillgång på närmare fyra jordklot. För att fortsätta så här behöver vi alltmer energi. Naturen måste anpassa sig efter oss.  Därför avverkar vi mer skog i allt större hyggen och sätter upp allt fler och allt högre vindkraftverk. Tack vare mer energi vill vi i framtiden förflytta oss med elbilar utan koldioxidutsläpp, flyga till Thailand med elflygplan minst tre gånger om året och shoppa i London minst en gång i månaden. Det finns ingen anledning att spara på energi, den är ju så billig! Alltså behöver vi mer. 

Vi måste sluta med vårt navelskåderi och lyfta blicken mot miljön. Ska våra efterkommande kunna leva på jorden måste det finnas en jord att leva på. Med ett biocentriskt synsätt tillåts alla arter att fortleva och inte bara vi människor. Hållbarhetsstrateger borde verka för ett holistiskt synsätt med en miljö där naturen är nyckelspelaren. 

Vindkraftsparker planeras alltid i områden med gles befolkning. Dessa glest befolkade områden är mycket viktiga naturområden just för att de är glest befolkade. Här trivs arter som tjäder, fiskgjuse, duvhök, storlom och flera andra skyddsvärda arter. Att omvandla dessa områden till vindkraftsparker är ett hot både mot naturen och de människor som valt att bo på landet. 

Enligt Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) Artdatabankens rödlista 2020 över hotade arter är det storskaliga skogsbruket den enskilt största orsaken till att cirka 1 400 arter är hotade. En vindkraftspark med sin infrastruktur förstör på samma sätt som skogsbruket livsmiljön för många arter. 

Fågelarter, som är listade som särskilt hotade både i Artskyddsförordningen och rödlistan, kan drabbas. I en vetenskapsrapport från SLU beskrivs hur tjädern flyr området när det omvandlas till vindkraftspark och därmed försvinner också tjäderns lekplatser. Rovfåglar undviker områdena och tvingas välja andra, om det överhuvudtaget finns några kvar att välja. Enligt Naturvårdsverkets rapport Vindval behövs ett skyddsavstånd på minst en kilometer från sjöar där storlom häckar och samma bredd behövs på de flygkorridorer lommen behöver när den flyger mellan sina fiskesjöar. Inom en vindkraftspark trivs inga ugglor för infraljudet motverkar deras jaktmöjligheter. Naturligtvis finns det heller inga örnar för skulle de råka flyga in i området dödas de av vindkraftverkets rotorblad. 

Storskaligt dödande av örnar och andra rovfåglar har skett vid vindkraftsparker vid ön Smöla i Norge, vid Näset på Gotland, i nordvästra Skåne och sannolikt vid många fler vindkraftsparker. I vindkraftparken i nordvästra Skåne uppskattar ornitologer att det finns ett stort mörkertal i antalet dödade fåglar. Det är svårt att hitta även större dödade fåglar och småfåglar och fladdermöss hittas överhuvudtaget nästan aldrig. 

Vattenfalls och vindkraftindustrins företrädare har lärt sig begreppet biologisk mångfald. Just nu råkar det passa in i deras marknadsföring av vindkraften som saliggörare. Båda parters agenda är naturligtvis att öka de ekonomiska intäkterna. Men hur kan Vattenfall argumentera för klimatet och biologisk mångfald efter brunkolsaffärerna i Tyskland med de enorma koldioxidutsläppen som konsekvens? Nu vindkraft, då brunkol, och allt för att öka intäkterna.

Den dagen vi inte längre kan uppleva artrik och vacker natur har vi blivit skrämmande fattiga även om plånböckerna sväller!