Enligt opinionsmätningarna skulle valet ha blivit jämnt, enligt erfarenheten skulle det ha slutat med förlust. Ingen grekisk premiärminister hade hittills lyckats med att först underteckna ett stödpaket och sedan bli omvald – förrän Alexis Tsipras, ledare för vänsterpartiet Syriza, lyckades med just detta i valet den 20 september. Och det dessutom med god marginal: i slutänden var avståndet till näst största partiet Ny demokrati drygt sju procentenheter.
En uppenbar slutsats av valresultatet är att Syriza är något mer än en vänsterpopulistisk modefluga. Partiet hann under sin korta tid vid makten före valet inte bara underteckna det nya stödpaketet utan också dessförinnan genomföra en folkomröstning, som resulterade i ett nej till den politik man sedan skrev under. Till yttermera visso – och detta var anledningen till nyvalet – splittrades partiet och en grupp ännu längre till vänster bildade ett nytt parti, Folklig enhet.
Att i ett sådant läge på nytt vinna väljarnas förtroende är en prestation, oavsett hur den sedan värderas. En del av förklaringen kan vara att Tsipras knyter an en ganska obskyr ekonomisk politik till idealen och värderingarna hos en bredare allmänhet: mod och uthållighet, frihet och stolthet, nationellt självbestämmande. Det finns helt enkelt en nationalistisk dimension i Syrizas retorik som beundrarna inom den europeiska vänstern inte verkar ha observerat.
Men valresultatet var inte enbart ett styrkebesked för Syriza. Det var också ett svaghetsbesked för den grekiska demokratin. Det låga valdeltagandet – 55 procent – vittnar om utbrett politiskt missmod, de traditionella etablerade partiernas dåliga resultat vittnar om en varaktig förtroendeförlust. Och som om inte detta vore nog, blev nazistiska Gyllene gryning tredje största parti. På ön Kos fick partiet över tio procent av rösterna.
Liksom efter den förra valsegern är frågan för Syriza även denna gång hur kollisionen mellan löften och verklighet ska hanteras. Då utlovades ett slut på åtstramningspolitiken men samtidigt fortsatt medlemskap i eurozonen; när det senare ställdes på spel valde man att trots allt fortsätta åtstramningarna.
Löftena i detta val var lite mer realistiska, men som förre finansministern Yannis Varoufakis skriver kommer även dessa utfästelser att bli svåra att infria. Ett av dessa löften är att överenskommelsen med långivarna på något vis ska gå att omförhandla; ett annat att det kommer att ske skuldavskrivningar. Även med omförhandlingar och avskrivningar har Tsipras regering redan skrivit under åtgärder som kommer att bli smärtsamma så det räcker, varnar Varoufakis.
Återstår då det sista löftet, att ”göra slut på det gamla politiska systemet” med dess korruption och mäktiga oligarker. Hur det ska gå till har väl inte blivit alldeles tydligt. Utmaningarna som det innebär att bryta med årtionden av politisk ojämlikhet och ett system riggat till eliternas förmån ska inte underskattas. Men i jämförelse med att förändra de internationella institutionernas synsätt framstår det i alla fall som möjligt att verka för transparens och jämlikhet inom landet. Når Tsipras regering framgång i kampen mot oligarker och särintressen, då förtjänar den verkligen att kallas historisk.