Det är landet där ett vittne kan berätta hur hon öppnade sitt fönster klockan tre på natten och hörde skriken från en flicka som kämpade för sitt liv. I stället för att ringa polisen eller larma grannarna tog hon en cigg och satte sig att lyssna på ljuden.

Skriken pågick under en kvart och beskrivs av vittnet som "hjärtskärande". När hon hörde hur de blev svagare och svagare funderade hon på vad hon borde göra. Men hon fann det för gott att inte göra någonting. Först nästa dag, då hon såg lappar från den mördade flickans familj gav hon sig till känna.

Det är ett vittnes berättelse, så som den återges i Göteborgs-Posten i en artikel om den nu pågående rättegången om våldtäkt och mord på en ung studentska förra hösten.

Tyvärr tycks detta vittne inte vara det enda som valde att inte ingripa för att rädda flickan. Enligt en vän till den mördade stod två män och samtalade bara några meter från offrets tappade mobiltelefon, medan våldtäkten och mordet pågick. De båda samtalade lugnt med varandra samtidigt som skriken var tydliga i bakgrunden.

Vittnesmålen säger något om vad det är för samhälle Sverige har blivit. Ansvaret för den nästa har försvunnit, eller kanske tränats bort.

Det är något som vi måste hålla i minnet när vi diskuterar behovet av en så kallad civilkuragelag. En sådan har efterlysts i åratal av framförallt Kristdemokraternas Göran Hägglund. När förslaget till slut blev till en utredning förordade utredaren ett avslag.

Argumentationen från utredaren var densamma som förts på till exempel Dagens Nyheters ledarsida. Man utgår ifrån en slags principiell liberal ståndpunkt om att passivitet aldrig får bestraffas. Dessutom menar man att civilkurage aldrig kan lagstiftas fram. Och att få människor döms för brott mot sådana lagar där de redan finns.

Det ligger naturligtvis ett uns av sanning i att man inte med lag kan tvinga människor att ta ansvar för varandra. Men samtidigt tycks det som att man faktiskt kan lagstifta bort civilkurage.

Det äldre svenska samhället hade nog många brister. Men folk stod inte och rökte eller pratade obesvärat när en ung flicka våldtogs några meter bort. Situationen som nu råder har uppstått därför att domstolar under årtionden upplevs ha bestraffat dem som ingriper för att hjälpa andra eller för att hindra brott. Svenskarna litar inte på att de har rättssamhället på sin sida om de försöker att ingripa. I botten har det funnits en politisk ideologi om rättsfrågor som kanske bäst låter sig beskrivas i slagorden "släpp fångarna loss det är vår".

En civilkuragelag är kanske inte det bästa medlet. Men Sverige behöver politiska beslut som leder fram till att den nuvarande mentaliteten förändras. Medborgarna måste känna att de förväntas hjälpa sina medmänniskor efter bästa förmåga. Alternativet är ett kallt och skrämmande samhälle som ingen vill ha. Därom är rättsfallet i Göteborg en fruktansvärd påminnelse.