Jag stör mig ofta på det som skrivs på ledarplats i Västerviks-Tidningen. Det är nästan alltid påståenden och tyckande som presenteras som sanning och dessa leder till slutsatser som inte är en konsekvens av påståendet. Oftast stannar min irritation vid köksbordet – barnen, jobbet, hemmet med mera kommer emellan. Ambitionen att skriva ett bemötande stannar vid att tidningen läggs i en prydlig hög för senare hantering. Senare blir för sent och irritationen har lagt sig.
Kanske är det därför jag inte får vara med i redaktörens egenutsedda grupp av potentiella makthavare i kommunpolitiken han presenterar på ledarplats 23/11. Jag syns väl inte tillräckligt på insändarsidorna. Att jag på i princip varje kommunfullmäktige gör mig hörd är väl irrelevant. Västerviks-Tidningen väljer ju iallafall att inte skriva om det. Det verkar heller inte ha betydelse hur stort parti man representerar, vad jag vet så brukar partiets storlek ha en en avgörande roll när maktpositioner fördelas.
Varför skulle jag vara kallsvettig över att jag är helt fri att föra fram precis den politik som jag och mitt parti står för? Mitt drömscenario är att kommunens samtliga partier driver egna valrörelser och utefter valresultat bildar de partier som kommer överens och representerar en majoritet av väljarna nytt styre i kommunen.Så vad är det som jag stör mig på mest i ledaren 23/11?
Att blockpolitik framställs som det enda rätta och partier som vill gå till val på egna idéer anklagas för rävspel och att det på något sätt skulle drabba medborgarna. (På vilket sätt beskrivs inte.) Att resonemangen är inkonsekventa. Socialdemokraterna uppmanas till att föra egen politik för att inte ”tyna bort”, men oppositionspartierna måste tvärtom ha en gemensam politik för att vara intressanta. Inga argument presenteras för hur egen politik är bra för stora partier men dåligt för små. Dock följer ännu en slutsats om att oppositionen bara kan lyckas om man låter bli skattehöjningar och är lika företagsvänliga som Moderaterna. Även detta helt utan argument eller analys. Att skriva på det här sättet som ledarskribent anser jag är oproffsigt, om man tycker något borde man kunna motivera det. Precis som att ett parti som ska ha något som helst existensberättigande ska gå till val på sin egen politik. Hur skulle någon seriös politiker kunna driva frågor som man inte kan motivera?
Redaktören svarar:
Helgkolumnen (23/11) ställer frågan om när beskeden i regeringsfrågan kommer från kommunens partier. Frågan ställs eftersom en majoritet av svenskarna anser regeringsfrågan viktig. Att kalla M, S, C och FP kommunens ledande partier är det enda rimliga och bygger på följande kriterier: Nuvarande storlek, tradition i kommunen och betydelse för debattklimatet sedan 2012. S har med sin storlek kraft att samla vänstern, men inte med mandatperiodens moderata politik. C och FP är väl små för att själva leda en opposition med maktanspråk – i sådana fall skulle en borgerlig allians behövas. En sådan kan locka alliansväljare, men skattehöjningarna är ett pedagogiskt problem som gör ett partibyte svårt för många moderater. Besked i regeringsfrågan efterfrågas av väljarna och stabila majoriteter är tacksamt för landsbygdskommuner med bräcklig ekonomi. MP är välkommet att bevisa motsatsen i VT.
Joakim Tholén
Politisk redaktör, VT