DEBATT: Kartan, verkligheten och skolan

Det är här som den ofullständiga och missvisande kartan konstrueras. Det beror på att vi ofta vill ha en anpassad verklighet, till exempel anpassad till politisk eller religiös tro, till könstillhörighet eller ekonomi. Missar vi verkligheten missar vi också den optimala problemlösningen. Vad i består då verkligheten? Jo, ett bra sätt att hitta den är att konstatera att vårt nuvarande komplicerade samhälle har funnits endast en millimeter av en meter räknat från stenåldern. Vi måste utgå från att alla instinkter och hela den biologiska programmeringen fortfarande är anpassad till dessa 999 stenåldersmillimetrar. Det handlar om människans överlevnad. Hur ser då den biologiska programmeringen ut? Jo, det kan vem som helst konstatera. 1. Ett barn lär sig ett, två, ja till och med tre språk på fyra år. Med tillhörande dialekt. Från absolut noll. Uppfattar ett ljud kopplat till en betydelse. Otroligt! Häri ligger också förmågan till tonörat. 2. Därefter kommer verktyget. Kroppen. Koordination, finmotorik, balans, snabbhet. Du skall redan som sexåring kunna jobba. Barnet skall kunna fly undan en fara, kunna klättra upp i ett träd och egentligen inte kunna sitta stilla i mer än fem minuter 3. Sen har vi puberteten. En hysterisk jakt på social förmåga. Snacka med polarna, hävda sig och få social bekräftelse. Man förbereder sig på det kommande erövrandet och valet av partner. Alltså. En trettonåring skall egentligen inte kunna sitta tyst. Fas 4. Problemlösarfasen. En 17-åring börjar grubbla, söka sin identitet och framtida plats här i livet. Vad är det, som egentligen gäller och vad betyder jag? Inte förrän man är i 25 årsåldern kan säga: "För fem år sedan var jag ju vuxen och borde väl ha begripit bättre." Först då kan man känna in fem år framåt. En tonåring lever i nuet. Det måste vi acceptera. Vi måste ta oss tid att tjata och diskutera. Visst finns stora individuella skillnader både i barns förmåga och utveckling, och faserna överlappar varandra. Vad är det då skolan och vi alla kan göra bättre? Respekt för barnet är nog det viktigaste. Ett barn, som blir underskattat, lär sig även detta väldigt fort. "Jag kan inte." Det kan ta ett helt liv att upptäcka motsatsen. Att bli betrodd levererar motsatsen. "Jag kan!" Här är också det enskilda mötet viktigt. "Ni kan" funkar inte på samma sätt. Vi behöver alla uppmuntran och bekräftelse. Vi måste få bli bra eller bäst på ett sätt som märks. I jämlikhetsskolan är detta något som totalraderats. Man kan inte bli bäst i att vara lika bra! En lärare måste få känna att "djäklar, här händer det grejer" . Här behövs egentligen tre skolor, minst. En ämnesprioriterad högfarts för "de svaga". Individuellt anpassad. En medel och allmän, typ den vi har. En högfartsvariant, också den anpassad, men för eliten. I skoldebatten sedan slutet på 60-talet har jag aldrig hört någon säga: "Det drabbar ju de starkaste och mest begåvade." Frånvaron av ett sådant resonemang drabbar inte bara de svagaste utan oss alla. Det är ju genierna som framgent kommer att försörja Sveriges befolkning, unga som gamla. Vi har haft idrottsgymnasier i 30 år. Med riksintag. Har vi något mattegymnasium ännu? Någon kommer alltid att vara sämst i något ämne, men ingen skall behöva vara det i alla! Så är det nu i värsta fall. Vi konkurrerar ju inte om exakt samma framtid. Zlatan kanske inte hade MVG i matte. Nåja nio miljoner, eller vad det nu var, i veckopeng kan man väl leva med. Allt skall inte handla om lärarbehörighet. Här behövs mer specialkunskap, fler auktoriteter, mer flexibilitet, större pedagogiskt svängrum, större ämnesanpassning till den biologiska programmeringen, en tidigare start i de sammanhang där det handlar om språk, ljud, motorik och kopplingar däremellan. Ett utvidgat samarbete med samhället i övrigt Alla inblandade måste få känna tillfredsställelse över synliga, hörbara eller mätbara resultat. Resultat är roligt och det kan alla uppnå, om bara förutsättningarna är de rätta. Dessa kan vi skapa, om vi bara utgår från en karta som stämmer med verkligheten. Att satsa mer, och på något nytt, är den absolut bästa tänkbara investering. Detta är slutsatser jag själv dragit efter att ha hjälpt barn och ungdomar i över 40 år. Visst är det trevligt att se en adept bli Europamästare och visst kan det vara mysigt att se 17 av 17 möjliga komma in på Konstfack, men det är minst lika mysigt, när en grabb efter två år kommer fram med en heroinsil, som varit gömd i en bokhylla och säger att "den här behöver jag inte längre".

Debatt: Kartan, verkligheten och skolan

"När kartan inte stämmer med verkligheten skall verkligheten gälla". Vid all problemlösning gäller det att först ta reda på vad som är orsaken till problemet.