I nöden prövas vännen – men också vad offentliga utfästelser om solidaritet och juridiska åtaganden egentligen betyder. Frankrike befann sig helt klart i nöd efter terrorattentaten i Paris den 13 november, då 130 människor dödades och hundratals blev skadade.
När Frankrikes president Francois Hollande valde att åberopa Lissabonfördragets artikel 42.7, blev dessutom förväntan på stöd från de närmaste vännerna – i EU-kretsen – extra tydlig. Artikeln lyder: ”Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik.”
Vid ett möte ett par dagar efter attentatet uttryckte de europeiska försvarsministrarna sitt fulla stöd för denna tanke, och förklarade sig redo att bistå det drabbade landet med all nödvändig hjälp. Detta steg i riktning mot ett närmare europeiskt försvarssamarbete var historiskt – eller hade kunnat bli.
För vad de övriga medlemsländerna ställde upp med, blev i slutänden inte så mycket. Artikel 42.7 bygger på att varje enskilt medlemsland kommer överens med Frankrike för sig. När tidningen EUObserver för ett par veckor sedan följde upp vad som hade kommit ut av dessa samtal, visade det sig att de enda EU-länderna som har lämnat ett substantiellt militärt bidrag är Storbritannien, Tyskland och i viss mån Belgien. Sveriges erbjudande om transportflyg noterades också som ett av de större bidragen.
Det kan tänkas att nästa stat som blir utsatt för ett väpnat angrepp på sitt territorium drar slutsatsen att det inte lönar sig att åberopa samma paragraf som Frankrike gjorde: hjälpen tar för lång tid och blir för begränsad. Endast ett fåtal EU-länder tycks hursomhelst ha den kapacitet som krävs.
Men det kan också tänkas att utvecklingen blir en annan. I Europaparlamentet drog i alla fall en stor majoritet av ledamöterna slutsatsen att framtidens tillämpning av artikel 42.7 måste bli en helt annan än de senaste månadernas. Dels vill majoriteten i parlamentet att det ska tas fram riktlinjer för medlemsstaternas agerande i händelse av väpnat angrepp, för att ersätta de provisoriska lösningar som blev följden denna gång; dels vill den att EU-institutionerna ska spela en större roll. ”Det är beklagligt att inga riktlinjer fanns tillgängliga när paragrafen åberopades för första gången”, säger parlamentet i sin resolution.
Förvaltas lärdomarna rätt, menar parlamentet dock, kan motsatsen uppstå. Aktiverandet av den ömsesidiga försvarsklausulen är ”en unik möjlighet” att skapa ”en stark och hållbar europeisk försvarsunion”. En sådan utveckling skulle bekräfta en i EU-sammanhang ofta noterad regel: Det är när samarbetet utsätts för de värsta kriserna som det fördjupas allra snabbast.