20 år sedan olyckan i Bhopal
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Dessutom har dödsfallen fortsatt, långt efter själva olyckan. Somliga menar att det totala antalet döda, till följd av gasutsläppen, uppgår till över tjugo tusen personer. Antalet missfall är sju gånger högre i Bhopal än på andra platser i Indien och fallen av cancer är ständigt stigande.
Bolaget lämnade området 1999, då arrendet på marken gick ut. Området lämnades bokstavligen. Omkring fem tusen ton avfall och bearbetat material blev kvar. Gifter och tungmetaller gör dricksvattnet oanvändbart än i dag.
I dag finns 23 sjukhus som ger hjälp, framförallt mot andningsbesvär. Men de psykologiska effekterna sitter kvar hos många människor, och där finns mindre hjälp att få. De som har förlorat båda sina föräldrar eller flera av sina släktingar får leva vidare med den mänskliga förlusten.
Många av de boende i Bhopal menar att det egentligen är fel att säga att det var en olycka. Det var snarare nonchalans i kombination med ren inkompetens. Kemikalier lagrades för länge på samma plats, så att kemiska reaktioner sattes i gång. Mätapparaturen sköttes manuellt, liksom inställningarna för processerna.
Union Carbide hade tidigare haft flera incidenter, men inga grundligare åtgärder vidtogs. Tank 610, innehållande metylisocyanat, MIC, som är huvudingrediensen i växtgiftet Sevin, släppte ut sitt innehåll med förödelse som följd.
Isocyanater är starkt reaktiva ämnen. Om de blandas med vatten börjar vattnet att koka och det kan även ske explosioner under tryck.
Detta var väl känt vid Bhopalfabriken. Fyra olika säkerhetssystem fanns för att förhindra vattenläckage i MIC-tanken. Vid katastrofen fungerade inget av systemen.
Varken brännare som kunde ha förbränt den läckande gasen eller kaustiksoda som kunde ha neutraliserat reaktionen fanns på plats den natten.
Det hade varit torka i Indien, vilket minskade efterfrågan på Sevin. För att spara pengar, gjordes inga övningar i att korrigera processer som var på väg att gå över styr.
Under natten spreds ett tjockt moln av gas. Löven gulnade och föll av träden. Döda djur låg överallt. Inne i husen hade flera människor dött.
Företaget säger att det accepterade sitt moraliska ansvar omedelbart efter olyckan, samt att det inte har något annat än den djupaste respekt och medkänsla för invånarna i Bhopal.
Fabriken drevs av UCIL, Union Carbides indiska bolag, som också hade lokala ägare. Union Carbide sålde sin andel 1994. Det moraliska ansvaret och det ekonomiska ansvaret finns därmed inte på samma plats längre.
Under demonstrationerna till helgen ska en docka föreställande Warren Anderson brännas offentligt. Anderson var ordförande i Union Carbide 1984 och arresterades i Indien efter katastrofen, men släpptes fri sedan den amerikanska regeringen satt press på indiska myndigheter. Han flydde till USA och har aldrig återvänt till Indien.
Till en början krävde den indiska regeringen skadestånd på 3 miljarder dollar, men gick efter förlikning med på en ersättning på 470 miljoner dollar år 1989. Enligt Högsta domstolen i Indien var det ett ?rättvist, jämlikt och rimligt belopp?. Kritiker menar att man sålde sig för att inte förlora framtida utlandsinvesteringar.
De offer som överlevde har en grundkompensation på 200 rupier i månaden, vilket är mindre än 40 kronor. (SNB)
Utrikeskrönikan