Årets sista dag, det är dags att summera.
Västerviks kommun lämnar ett år då den krisande ekonomin varit ett hett och omdiskuterat ämne, då Ulvaeus Slottsholmsbygge först godkändes av kommunfullmäktige och sedan ratades av en framstegsfientlig länsstyrelsebyråkrat och ett år med ett nytt toppnamn i Västervikspolitiken - Christin Rampeltin Molin.
På den inrikespolitiska scenen kommer 2011 att gå till historien som ett år då den förr så stora och stolta socialdemokratin ytterligare förvandlades till ett parti bland andra - till ett parti som kan krisa, som kan drabbas av en ledare utan attraktionskraft och som, åtminstone för stunden, kan sakna en hållbar politisk linje.
Vi lämnar också ett år bakom oss då världen återigen fick se kraften i folkets vrede - i den arabiska våren. Denna frigörelseprocess från obehagliga diktatorer är i grund och botten mycket välkommen, vad som dock kanske förbises emellanåt av kommentatorer är att den spirande demokratiska våren snabbt kan växla om och bli till maktpolitisk vinter. 2011 kommer också att bli året då vi minns hur jakten på Usama bin Ladin tog slut, då diktatorn Kim Jong Il dog och då Berlusconi lämnade den italienska premiärministerposten.
Den händelse som jag mest kommer att förknippa 2011 med är en helt annan;
attentaten i Oslo och på Utøya i somras då 77 människor miste livet.
Jag befann mig på semester i Skåne då det skedde och fick nyheten via twitter. Först var det oklart vad det var som skett. En bomb i Oslo, stor förödelse i regeringskvarteren. Sedan avrättningarna på Utøya - någon gick runt och sköt ner unga aktiva socialdemokrater på sommarläger. Kunde det verkligen vara sant?
Det var svårt att förstå vad som skedde då, och det har inte blivit lättare att begripa efteråt. Hur många är vi inte som tillbringat somrar eller helger på läger med föreningar, församlingar och skolklasser och trivts och njutit av livet. Föreställ den bilden av dig själv på läger i unga år och klipp in en massmördare som skjuter ner vännerna runt omkring. Det är i det närmaste helt omöjligt att ens försöka fantisera ihop.
Ganska snabbt försökte man förmedla bilden av förövaren. Anders Behring
Breivik beskrevs som konservativ, kristen och frimurare, som ensamvarg och antifeminist. Och så hade han varit aktiv i Fremskrittspartiets ungdomsförbund.
Den svenska vänstern var inte sen att slå på stora trumman - här fanns politiska poänger att dra. Lättvindigt kopplades epiteten som nämndes ovan ihop med Breiviks extremistiska dåd och så misstänkliggjorde idériktningar och människor utan den ringaste koppling till Breivik. Sättet på vilket somliga vänsterdebattörer gjorde detta förminskade det obeskrivliga dådet och det var såväl osmakligt, ovärdigt som obehagligt. Att värna demokratin kan omöjligtvis handla om att alla ska tycka likadant, snarare måste det innebära motsatsen - att vi ska värna rätten att tycka olika och respekten för olikheter.
Med några timmar kvar av detta dystra år - låt en tanke riktas åt alla dem som miste sina liv mitt i den norska sommaridyllen. Må 2012 bli ett livskraftens och tillförsiktens år.