Afrikas demokratiproblem

Västervik2005-11-02 00:25
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Trots stora mänskliga framsteg i afrikanska länder som Botswana, Uganda, Egypten och Ghana ses Afrika som den mörka kontinenten. Fattigdom, krig och återkommande hungerkatastrofer präglar omvärldens bild av jordens fattigaste världsdel. Länder som Sudan, Somalia, Kongo och Liberia är mer präglade av inbördeskrig än länder i någon annan världsdel. Och då är inte ens Rwanda nämnt, det lilla landet som blev 1990-talets symbol för all internationell politiks misslyckande. Känslorna efter folkmordet är så sakteliga på väg att helas, men det är en lång och mödosam process när den dagliga födan också måste produceras.
En förklaring till fattigdomen är att det skulle vara kolonialismen som sugit ur naturresurser och därmed gjort befolkningen fattig. Den teorin tycks inte stämma, eftersom det är de länder som har minst utbyte med omvärlden som är de fattigaste. Tvärtom är den ojämlika tillgången till kapitalism förklaringen till att vissa länder klarar sig bättre än andra.

Kolonialismens mörka arv övertogs av supermakterna under kalla kriget. Då utkämpades krig med små stater som ombud i den stora kraftmätningen. Sovjetunionen och dess allierade i Warszawapakten visste att de skulle förlora ett kärnvapenkrig mot USA och Nato. USA visste i sin tur att det inte skulle gå att vinna ett sådant krig. Resultatet blev krig och förödelse i andra delar av världen.
Krigsherrar försågs med vapen och en diktator som var motståndare till kommunism/kapitalism var lättare att handskas med än demokratiskt valda ledare. Demokratin kunde dessutom alltid utsättas för statskupper.

Den demokratiska traditionen är därför kort och svag i många afrikanska länder. Två exempel från den senaste helgen visar på problemen.
I Zanzibar, en självstyrande del av Tanzania, blev det oroligheter och upplopp efter söndagens val. Det var oppositionen som anklagade det sittande regeringspartiet CCM för valfusk, något som inte bekräftats av utländska valobservatörer. Liknande sammanstötningar har förekommit under i stort sett varje val sedan 1992, då flerpartisystemet infördes.
Oroligheterna är något som följer av att det går att välja mellan olika alternativ. Den tidigare socialistregimen hade inte behov av några val och Tanzanias ekonomi förblev lika underutvecklad som demokratin. Den ekonomiska tillväxten har blivit bättre sedan demokrati infördes, även om vägen mot framsteget inte är spikrak.

I Elfenbenskusten meddelade president Laurent Gbagbo att han tänker sitta kvar på sin post. Oppositionen i landet har krävt hans avgång, men nu tänker han sitta kvar till dess att val kan hållas. Hans femåriga mandatperiod avslutades i helgen, men valet har skjutits upp på inrådan av FN, som vill att Gbagbo sitter kvar i ett år till.
En avgång under rådande omständigheter skulle ha varit en framgång för rebellerna som kontrollerar norra delen av landet. Mellan norra och södra delen finns omkring 10 000 soldater från Frankrike och FN som håller de olika styrkorna åtskilda.
Möjligheten att hålla rättvisa och fria val under dessa omständigheter, måste betraktas som utomordentligt liten.
Samtidigt meddelar människorättsorganisationen Human Rights Watch att Elfenbenskustens regering rekryterar soldater från Liberia, det västra grannlandet som slitits sönder av inbördeskrig under flera år.
Grannlandet öster om Elfenbenskusten, Ghana, har tjänat på de senaste årens politiska instabilitet. Ghana hade länge problem med en protektionistisk politik, men sedan landet öppnat gränserna har fler människor kunnat förbättra sin situation, något som blivit extra tydligt i takt med att Elfenbenskustens oroligheter eskalerat. (SNB)
Utrikeskrönika
 
Läs mer om