Den 14 oktober rapporterade VT om jobbmässa för de uppsagda på Akzo Nobel i Gamleby. I veckan offentliggjorde Akzo Nobel sitt resultat för tredje kvartalet, en ökning med 24 procent av justerad vinst per aktie. Nedläggningen är en ologisk tragedi, eftersom fabriken är, och under flera år har varit, lönsam.
Mina frågor från början av året till Akzo Nobel har förblivit obesvarade. Det gällde dels om företaget var villigt att hjälpa Gamleby att gå vidare genom att öppna för en överlåtelse överlåta enhet och delar av verksamheten.Tyvärr får jag istället intrycket att Akzo Nobel närmast verkar anstränga sig för att omöjliggöra varje form av fortsatt produktion.
En annan fråga var hur Akzo Nobel resonerat när man kommit fram till en höjning av avkastningskravet till 25 procent i en miljö där räntan på långa 30-åriga EUR-obligationer ligger kring låga två procent. Sanningen är ju att nivån på 25 procent är fullständigt orimlig. Och avsaknaden av svar kan bara tolkas som en tyst bekräftelse.
Ett företags primära uppgift eller mening är att tillfredställa olika behov hos medborgarna genom att producera varor eller tjänster på ett effektivt sätt. Jag förnekar inte heller behovet av en rimlig vinst. Vinst är normalt ett uttryck för just effektivitet och Bo Ekman har sagt att ”vinst är för företaget vad syre är för människan”. Men att tro och agera som om vinst vore företagets enda uppgift, det är lika tokigt som att tro att meningen med livet är att andas.
Jag kan också konstatera att IF Metalls Anders Ferbe, efter sitt besök, bekräftat att det saknas företagsekonomiska skäl till nedläggningen. Något som dock inte hindrade honom från att i en debattartikel före valet försöka få det till att tragedin skulle bero på att den moderatledda regeringen inte haft ”en nationell strategi för industriell utveckling”. Det är fel.
Den andra huvudorsaken till nedläggningen, utöver orimliga avkastningskrav, är istället att det finns för få ägare och kapital med djupa rötter i landet och bygden. Det som främst förklarar den bristen är decennier av socialdemokratisk högskattepolitik.
Det enda verktyget som nu återstår är att kommunen köper en aktie i Akzo Nobel. Då kan aktieägarens frågerätt utövas på årsstämman 22 april 2015 för att begära en förklaring till hur företaget kommer fram till sitt orimliga avkastningskrav.
Verksamheten i Gamleby kommer inte att räddas av detta, men förhoppningsvis kan det göra Akzo Nobel lite försiktigare när det gäller den kvarvarande verksamheten i Sverige.