Allas vår Europadag den 9 maj
Europadagen. Den 9 maj firar vi tillblivelsen av det som i dag kallas Europeiska Unionen. Foto: Peter Hoelstad / SCANPIX
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den svenska nationaldagen 6 juni har haft bekymmer med att bli en fest- och minnesdag. Att nationaldagen numera är helgdag, är förvisso i sin ordning, men kommer det för många att innebära stort mer än att det under två år av sju blir en extra klämdag? Det finns goda historiska skäl att fira just den 6 juni som Sveriges nationaldag, bland annat med avseende på den svenska nationens tillkomst. Däremot saknar Sverige i sin moderna historia dramatiska händelser eller förlopp - krig, frigörelse från främmande herravälde eller liknande - som får medborgarna att gå man ur huse för att fira sin frihet och gemenskap.
Europadagen tycks inte mera folkligt appellerande. Frågan är hur många som vet att det var 9 maj som föregångaren till dagens EU lanserades och vad som var bevekelsegrunderna till det. Blott fem år efter andra världskrigets slut fanns en långsiktigt hållbar överenskommelse som gjorde slut på krig mellan Tyskland och Frankrike. Med bildandet av Kol- och stålunionen, som utgjorde startskottet för den europeiska integrationen, ställdes kol- och stålproduktionen under gemensam politisk kontroll. På så vis skulle den europeiska freden säkras.
Det är kanske för mycket begärt att neutrala svenskar skall inse innebörden av detta. Vi har ju inte på flera hundra år hållit på att dumma oss med krig i motsats till de mindre godhjärtade nere på kontinenten. Men inte heller i andra länder uppmärksammas den europeiska unionens födelse. Inte desto mindre har vi alla en europeisk identitet, likaväl som en nationell.
I dagens Europa är freden normaltillståndet, och när politiker bråkar, kompromissar och går vidare, så är det ett betydligt mer civiliserat sätt att umgås än att skicka ut soldater i skyttegravar. Den demokratiska kulturen kräver samtidigt en ömsesidig respekt av de grundläggande spelreglerna. Alla måste kunna acceptera även de utfall som går en emot.
Detta är en princip som inte sällan åsidosätts. Stora länder inom EU skapar gärna egna regler, eller syndar lite på nåden. Så var fallet med Tysklands och Frankrikes budgetunderskott som var större än vad EMU-reglerna tillät. Lilla Portugal kunde hutas åt, men när samma misstag sker i större skala, talas det plötsligt om behovet av flexiblare regler.
EU betraktas i Sverige som utrikespolitik, och beslut som fattas i ministerrådet skall bara sedan formellt bli svensk lag. Statsminister Göran Persson vill gärna upprätthålla en ordning där han kan skylla mindre populära beslut på de omedgörliga utlänningarna, medan han själv kan ta åt sig äran för det som är bra. Den ryggradslösa strategin bidrar inte till att öka förståelsen för EU:s betydelse.
Det har gått drygt två år sedan EU utvidgades med tio nya medlemmar. Dessa länders medborgare - några av dem våra nära grannar - hälsades välkomna av Sveriges statsminister som "sociala turister". Det var inte bara arrogant och förnedrande. Verkligheten har dessutom visat att det sakligt sett var ett gigantiskt klavertramp. Inte mindre var det ett brott mot tanken om att Europas folk är lika värda och har samma rätt till en framtid i fred och frihet.
Vad som artat sig till en alltmer diskutabel sida av EU är samarbetets utveckling till en gigantisk stödapparat, som skyfflar runt européernas skattepengar till horder av särintressen och lycksökare. Det för Sverige respektabla vore att kräva nedsättning av medlemsavgiften i utbyte mot slopade bidrag.
För Europas framtid med ett mindre komprometterat EU!