Alliansen överens - fast det blev fel
För familjernas skull. I valet mellan skattelättnader eller kommunalt vårdnadsbidrag, borde det inte vara svårt att sätta det förra före det senare. Foto: Anders Steiner
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Claesson tar i så man tappar andan. Många av hennes tvärsäkra påståenden är rent bisarra, exempelvis det här, som finns i den bok hon skrivit om det moderlösa samhället: "Kvinnor blir smartare och starkare när de blir mammor. Först när vi bejakar vår kvinnlighet och moderlighet kan vi utveckla vår fulla potential och verkligen konkurrera med männen."
Sånt struntprat! Men det betyder inte att allt hon säger är fel.
Ifrågasatt blev Claesson, främst av Petra Ulmanen, redaktör för Ordfront magasin och ledande feminist. Hemmafrun är passé, tyckte Ulmanen som inte sparade på krutet.
Ulmanen har en poäng. Hon ser Claessons artikel som ett försök att skuldbelägga de mammor som faktiskt väljer att arbeta snarare än att stanna hemma. Framför allt blir Ulmanen upprörd över Claessons förslag om skattelättnader till föräldrar (mammor, förstås, i Claessons värld vill pappor inte vara hemma med barnen) som väljer att vara hemma. Vi ska inte ha några skattesubventionerade mammor, trumpetar Ulmanen ut, och hävdar att ett sådant system skulle stjälpa hela samhällsekonomin.
Det är naturligtvis nonsens. Men det säger en hel del om hur Ulmanen och andra vänsterdebattörer ser på det här med mina pengar, dina pengar och statens pengar.
För dem är utgångspunkten att alla pengar är statens, som portioneras ut till oss efter de behov staten anser att vi bör ha, och för den konsumtion staten anser är lämplig.
Elise Claesson tycker precis tvärtom, med all rätt. Inkomsterna är våra. Vi tvingas avstå en del i skatt för gemensamma ändamål och hur stor den andelen ska vara är egentligen det politiken handlar om. Men det är våra pengar, inte statens, och att vi får behålla merparten av dem efter skatt är inte en subvention utan något rätt självklart. Petra Ulmanens ryggmärgsreflexer, som hon dessvärre delar med inte minst åtskilliga inom den regerande socialdemokratin, är helt bort i tok.
Problemet med både Claesson och Ulmanen är att deras världsbilder är så svartvita. Antingen är alla mammor hemma eller också är ingen det. Antingen eller, inga mellanlägen. Sanningen är ju att somliga mammor - och pappor - vill vara hemma med barnen men avstår därför att de inte har råd, Det går helt enkelt inte att försörja en familj på en normal lön. Skattelättnader skulle göra det möjligt att vara hemma för den som vill det, och den som vill jobba ska kunna göra det utan att behöva skuldbeläggas för det. Är det så svårt att förstå?
Familjepolitiken har varit en av den borgerliga Alliansens stötestenar. Nu är de fyra partierna överens, men tyvärr är de överens om fel väg. De har valt att driva det kommunala vårdnadsbidrag som framför allt kristdemokraterna har förespråkat. Folkpartiet har hittills vägrat gå med på det, men alls inte på grund av något slags motstånd mot bidrag i stället för skattesänkningar. De har i stället anfört jämlikhetsskäl och talat om risken att skapa kvinnofällor.
Förvisso är det positivt att folkpartiet för en gångs skull sätter Allianssamarbetet före partiegoismen. Men det hade varit mycket bättre om folkpartisterna i stället hade drivit ett krav på skattelättnader. Sverige behöver inte fler bidragssystem.