Angela Merkel gör en Thatcher
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Liksom arkitekten bakom det tyska undret efter kriget, Ludwig Erhard, vill Merkel ge medborgaren kraften att styra sitt eget öde. Sociala skyddsnät, ja, men också frihet."
Så skriver Niklas Ekdahl, politisk redaktör på Dagens Nyheter, om det inledningstal Merkel höll när världsekonomiska toppmötet inleddes 25 januari.
Det låter som om Ekdahl och publiken runt honom är överens med Josef Joffe som i veckomagasinet Die Zeit, Hamburg, sammanfattar: "Merkels tal var långtråkigt, men bra."
Hur går det ihop? Varför somnar åhörarna när Tysklands regeringschef håller ett tal som i New York Times kallas "ett ode till friheten" och föranleder en jämförelse med Margaret Thatcher?
Men det är inte konstigt. Merkel är ingen folktribun. Hennes oförmåga, ja ovilja att i valrörelsen i fjol ge vad även en i förväg välvilligt inställd, politiskt medveten publik vill ha, nämligen en smula underhållning, höll så när på att sänka hennes kristdemokratiska parti. Nu blev resultatet ändå med en hårsmån sådant att hon kunde göra anspråk på kanslersposten. Och i förhandlingarna om den nya regeringen visade hon upp vad som varit hennes styrka sedan hon blev partiledare år 2000: uthållighet och en vilja att förändra, stärkt av hennes livs erfarenhet av att leva i en diktatur, Östtyskland.
När hon talar om frihet har därför hennes ord extra tyngd.
I Tyskland och EU är överlag trygghet ett vanligare politiskt ord än frihet. Merkel vinner knappast stöd hemma genom att tala om frihet. Snarare är det nog så att hon utnyttjar sin nuvarande popularitet till att skapa en bättre stämning kring de reformer som genomförts för att få fart på tillväxt och minska arbetslöshet och budgetunderskott.
World Economic Forum samlar ett par tusen deltagare från 89 länder, däribland stats- och regeringschefer. Även om alltså en del deltagare somnar till och det skojas ganska mycket om världens största coctkailparty ger det status att framträda här.
I Davos fick Merkel positiv publicitet, precis som vid övriga utflykter sedan regeringen trädde till i november.
Financial Times skriver:
"Det är omöjligt att undkomma Angela Merkel, den tyska förbundskanslern, som står där på som en koloss på den globala scenen."
Kolossen på Rhodos är knappast det man närmast kommer att tänka på vid anblicken av Merkel men uppenbart är att hon är föremål för positiva förväntningar. Det började med att hon vid EU-toppen i Bryssel i december fick ampla lovord för sitt sätt att lösa problem mellan andra aktörer.
Nyss var Merkel i Washington hos president Bush, och i Moskva, hos president Putin. Med den senare talade Merkel klarspråk om Tjetjenien och den senare fick höra att fängelset på Guantanamobasen borde stängas. Inget tyder på att herrarna mer än lyssnade men hemma uppskattades vad hon sade, och hur.
I Davos citerade hon Ludwig Erhard, som 1957 skrev så här om politikens uppgift: "Jag vill själv ta de risker livet för med sig. Stat, se du till att jag är i stånd härtill".
Merkel samregerar med de jämnstarka socialdemokraterna. Också här finns en insikt om behovet av förändringar, och de har inletts. Varje tiondels procents ökad tillväxt eller minskad arbetslöshet kramas om, som bevis på att man är på väg att lyckas. Tyskarna tycks älska att se framtiden i svart, men Merkel erkänns som en ljuspunkt - och hon gör det mesta av det. (SNB)
Utrikes
Bo Ture Larsson