"Vad har hänt med vår fina sjukvård?" frågades i en insändare i en av länstidningar för en tid sedan med exempel ur några lex Maria-anmälningar som gjorts under några månaders tid. Frågan är befogad då några lösryckta meningar sällan ger hela sanningen.
I själva verket är dessa anmälningar ett bevis på hur ett nytt synsätt på allvar gjort sitt intåg inom sjukvården, inte minst med den nya patientsäkerhetslagen som trädde i kraft den 1 januari i år.
Tidigare låg fokus på att hitta "syndabocken", den som gjort fel och borde "straffas" för sitt misstag genom en erinran eller varning utfärdad av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Även om det personliga ansvaret finns kvar och kritik kan riktas mot individer inom vården är idag strålkastarljuset i förstone inställt på att identifiera risker och undanröja dem så att inte andra patienter ska drabbas av liknande händelser.
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd har inte längre samma roll som domstol mot enskilda inom vården. Istället är det Socialstyrelsen som utreder både anmälningar från enskilda och från vården. En lex Maria-anmälan ska regelmässigt ske då en patient drabbats av en allvarlig skada eller utsatts för allvarliga risker i hälso- och sjukvården. Vårdgivarens ansvar för att förebygga vårdskador och undanröja risker är också tydligt lagfäst.
Vi är därmed på väg från en gammaldags bestraffningskultur till ett modernt säkerhetstänkande, på samma sätt som i andra högriskverksamheter.
Sjukvård innebär inte sällan att livsavgörande beslut måste tas under tidspress samtidigt som de ska grunda sig på vetenskap och beprövad erfarenhet. Att genomföra en relevant undersökning, beställa rätt prover, tolka resultaten på ett korrekt sätt, ställa rätt diagnos och sedan sätta in adekvat behandling är ett samspel mellan människa, teknik och organisation. När dessa tre delar inte samverkar uppstår risker och en vårdskada kan inträffa med lidande till följd för en patient. Hela processen måste fungera om god säkerhet ska skapas.
Med det nya synsätt som patientsäkerhetslagen bejakar är och blir god säkerhetskultur en fråga för alla - patienter som personal. Det uppmuntrar rapportering och riskanalyser efter händelser som lett till en vårdskada eller kunde inneburit en sådan. Det blir en angelägenhet och ett ansvar för alla att agera förebyggande. Ett synsätt som inbjuder till lärande och ökad riskmedvetenhet.
För oss chefläkare innebär det att vi efterlyser händelse- och riskanalyser av olika slag när en avvikelserapportering sker. Bara förra året gjordes 4 600 avvikelserapporter av skiftande karaktär i våra interna system. Dessa mynnade ut i nästan 80 fördjupande händelse- och riskanalyser där hela handläggningen av en patient gicks igen. Omkring en fjärdedel av dessa analyser ledde till en lex Maria-anmälan där vi också efterlyste Socialstyrelsens granskning.
I år vet vi redan nu att antalet anmälningar blir fler än 2010. Det är bra, eftersom det i sig är ett bevis på en säkerhetskultur som ständigt utvecklas. Som en del i ett aktivt patientsäkerhetsarbete är vi också öppna och redovisar i pressmeddelande varje gång en lex Maria-anmälan sker.
Så svaret på den fråga som ställdes i den nämnda insändaren är inte att vården blivit sämre eller att riskerna ökat. Däremot att det finns risker, men att vi lägger än mer kraft på att upptäcka dem och göra något åt dem. Målet att ingen patient ska drabbas eller riskera att drabbas av en undvikbar vårdskada förpliktigar oss till detta.