DEBATT: Ansvar - hur vill vi ha det?

När infrastrukturminister Ulrica Messing på försommaren tillkännagav, att hon inte är främmande för en lag, som gör alla cyklister - inte bara de som är yngre än 15 år - skyldiga att använda cykelhjälm, protesterade många både högljutt och brevledes.
Jag kan förstå den omedelbara reaktionen. Många vill sköta sig själva och gillar inte att någon bestämmer åt oss vad vi ska göra. Men jag saknar samtidigt eftertanken och konsekvensen.
Det är en bra inställning att vilja ta eget ansvar. Ännu bättre är att också göra det. Så länge det är frid och fröjd i tillvaron prövas dock inte innebörden av ansvaret i praktiken. När det däremot händer något, som att man exempelvis skadas så illa att man behöver sjukvård och kanske även rehabilitering, förväntas samhället oreserverat ta ansvar för detta.

Jag har inte svårt att för egen del komma fram till uppfattningen, att samhället på något sätt ska tillförsäkra hela befolkningen den vård och rehabilitering som vi behöver för ett bra liv.
Problemet är att resurserna för dessa och andra nyttigheter är begränsade. Om du får vård och rehabilitering sker detta troligen på viss bekostnad av någon annan som också skulle behöva det.
Därför måste alla utkrävas ett ansvar för att skydda sitt eget liv. Det är också en viktig utgångspunkt i lagen om skydd mot olyckor.
Lagstiftning är för övrigt det mest använda sättet för att fördela ansvar i Sverige. Genom de lagar som riksdagen beslutar om visar det offentliga samhället var gränserna går. Men lagar har en benägenhet att inte i tillräcklig utsträckning accepteras av oss, att inte efterlevas, om vi över huvud taget är medvetna om dem.
Om ingen effektivt kontrollerar efterlevnaden, om inte oacceptabla avvikelser ger upphov till kännbara konsekvenser för oss, blir lagen en pappersprodukt. Vi är dessutom många ögontjänare.
Vilket är då alternativet till lagstiftning för dem som inte vill ha det, men som ändå förväntar sig samhällets fulla stöd? Är lagstiftning alltid det bästa sättet att utkräva ansvar? Styrs fler människor av ekonomiska konsekvenser för egen del än av andra hänsyn till sig själva, för att inte nämna andra? Skulle försäkringslösningar kunna styra våra beteenden mot ett ökat eget ansvarstagande?

Det kan innebära att den som inte har vidtagit egna säkerhetsåtgärder drabbas av högre premie, självrisk eller annan kostnad.
Eller är det trots allt så, att människor är tillräckligt påverkbara och förnuftiga, så att vi når tillräckligt långt genom att i stället satsa på en medverkan och delaktighet från befolkningens sida.
Kanske är det en kombination av åtgärder som ger de bästa resultaten. Vi behöver analysera och ta ställning till hur ansvaret för säkerheten i samhället konkret ska fördelas och utkrävas, inte bara ideologiskt och principiellt, utan i högsta grad praktiskt. Frågan är hur vi vill ha det.

Debatt: Ansvar - hur vill vi ha det?